MOCCASIN
Vi hade en knapp halvtimme att fördriva i trakterna kring Davidshallstorg, innan det var dags att gå och käka. En knapp halvtimme är en ganska kritisk tidsrymd för en bar, då det måste hända något extra för att besöket ska vara minnesvärt. Men ibland behövs det inte så mycket:
Moccasin är ett genomtrevligt ställe, halvt nedsjunket i trottoaren på Erik Dahlbergsgatan. Lagom trevlig musik och en bartender som har hittat den perfekta balansen mellan att vara "på" och att ge gästerna utrymme. Rekommenderade dessutom väldigt god öl från Södra Maltfabriken.
Min herre, vad du än heter, du är ett föredöme i branschen och väldigt duktig på ditt jobb!
B.A.R
Efter det perfekta bemötandet på Moccasin får man ju ganska höga förväntningar på andra ställen också. Så det första (viktiga!) intrycket på B.A.R var lite överraskande. Hon hade möjligtvis en dålig dag, men tjejen i baren på övervåningen kändes ungefär lika sur som hon gjorde sammhällstjänst, inte jobbade inom servicebranschen.
Men är jag bara tillräckligt hungrig kan jag bortse från sådana detaljer ett tag. Nere i källaren hittade vi matsalen och efter en minuts förvirring omkring vart vi skulle göra av våra jackor och vart vi skulle sitta kunde vi börja kika på menyer.
Servitören, som jag misstänker är ägaren, eftersom hans känns jävligt långt bort från schablonbilden av en slipad servitörsräv och dessutom verkade engagerad på ett sätt som bara delägare kan, var ganska nice.
Han hade ett varmt, personligt sätt och gjorde sitt yttersta för att gå våra önskemål till mötes, även om vi var lite småjobbiga som inte vart helt nöjda med vinlistan osv.
Men helt ärligt, är inte vinlistan lite tråkig? Jag vet inte, jag frågar bara. Men "vi jobbar bara med Chenin Blanc"- attityd är i mina ögon något man möjligtvis kan kosta på sig om man är en väletablerad demonkrögare med månaders väntelistor till lunchserveringen...
Nu gick det ju bra ändå och våran servitör lyckades hitta dricka som gjorde oss nöjda och vi fick våra förrätter:
För min bordsdam: Skrapad oxe "tartar", med pepparrot, rättika och lite annat lökigt. För mig: Pocherat ägg med grillad purjolök, rödbetor och grevé. Båda två nöjda som barn på julafton. Helt perfekta förrätter!
Varmrätten, som för oss båda bestod av långkok på gris, med kål, buljong, malt och päron päron päron i alla dess former, var...sådär.
Alltså, det var goda smaker, men köttkvaliteten inte helt hundra och det var för fan päron överallt! Visserligen smakade päronen gott (förutom dem som legat gömda under kålbladen och tagit smak av den salta kålen, för de var jätteäckliga), men det var alldeles för mycket av dem. Bäst var kålen och varmrätten var helt ok.
Till dessert valde min kloka bordsdam ost, medan jag inte kunde låta bli att beställa äpplesorbet, med chokladcreme, filmjölk och dill! Finns dill i ett sådant sammanhang blir man ju tvungen att pröva det för att se om det finns ett syfte, annat än experimentlusta.
Det syftet finns säkert, men jag är nog inte tillräckligt gastronomiskt slipad för att förstå det. Min dessert smakade fantastiskt. Det enda som hade kunnat göra det bättre: skippa den jävla dillen. Speciellt dilloljan för den var hemsk.
Men på det stora hela var det ett mycket trevligt besök, med varm, avslappnad atmosfär och god mat. Det känns att folket bakom B.A.R brinner för det de gör och jag ser fram emot att komma tillbaks om några månader och se hur det hela har utvecklat sig.
Bishop Arms, Gustav Adolfs Torg
Kedjor får man ju absolut inte tycka om, om man ska vara cool. Men helt ärligt: What´s not to like? Jag garanterar att om McDonalds Midhem plötsligt förvandlas till ett ställe där man får stans bästa burgarmeny, med perfekt grillade burgare, serverade av passionerade hamburgarentusiaster gärna vill hjälpa dig att hitta en meny som är perfekt för just dig, då lovar jag att det är dit jag går när jag är sugen på en burgare, oavsett vad fan de skriver i BONG.
ALLTSÅ: Bishop Arms nere vid stationen har en trevligare atmosfär, med det lilla biblioteket där man kan sitta och vräka sig i lugn och ro, men uppe vid Gustav har de, utöver kunnig och trevlig personal, ett whiskysortiment som är helt fantastiskt. Ölen är också bra, tror jag, jag vet egentligen inte så mycket om öl, utan är nöjd om jag bara får en anständig IPA att sörpla på. Och det fick jag.
Utöver detta beställde jag en Glenmorangie Signet, som jag älskar och skriver om här och, efter tips från den (trots sin misstänkt Helsingborgska härkomst) superduktige och trevlige bartendern, en japansk whisky som jag fortfarande inte vet så mycket om, men som att döma av doft och smak var sherryfatslagrad. Var den inte det så skulle jag bra gärna vilja veta hur de har lyckats få till den fruktiga, mustiga smaken. Den var svingod!
Strax innan vi skulle få upptäckte jag det jag länge har misstänkt: Jag har skapat ett monster! Min blivande fru har varit med mig i Skottland två gånger, hon har varit på vip-besök och privata smakningar både hos Macallan och Dalmore och hon har, till slut börjat tycka om whisky.
Men inte vilken whisky som helst. Hon njöt av Signet och tyckte Karuizawan var god när man väl vant sig vid alkoholstyrkan (strax under 60%), men när jag, med tanken att man måste dricka "vanlig" whisky ibland och inte bara de dyra lyxvarianterna, beställde en tolvårig Glenkinchie, såg hon bara äcklad ut: "Den luktar äckligt" hälsar min älskade whiskysnobb.
Marias whiskyfavoriter: Dalmore King AlexanderIII, Macallan 18 (för doften) Macallan 21 (för smaken), Glenmorangie Quinta Ruban och nu då Glenmorangie Signet. Hon gillade även Braunstain 12:2 och doften på en väl rumstempererad Old Pulteney 21.
Men Glenkinchie? Nä fy för i helvete.
Snobb.
 |
| En japansk whisky från Nagano. 27 år gammal och en riktig chock. |
 |
| Efterrätt: Äpplesorbet, chokladcreme, filmjölk och...dill |
1 kommentar:
Va bra!
Skicka en kommentar