Eller, om man föredrar det: familjen, vännerna och kärlekens högtid.
Oavsett vilken väg man väljer brukar det finnas några gemensamma faktorer för de vuxna midsommarfirarna(nykterister och ansvarsfulla förare not included):
Sill, Dill, Grill, Nypotatis, Jordgubbar, Rädsla för regn och den oundvikligiga, eviga, snapsen.
Nu är jag en envis och hal jäkel och lyckades hålla mig undan att dricka nubbe själv, men det var ändå vårat ansvar att ta med snaps. Ett lätt jobb kan man tycka med tanke på att vi fick allting serverat.
Nubben vi valde: Spirit of Hwens Organic Aqua Vitae. En av drygt 3600 pavor.
Enligt den svenska dryckestraditionen är nubben ett måste för många och ett nödvändigt ont för nästan lika många. Den ska ner men ofta smakar den för jävligt.
Och just där blev brygden från Ven en vinnare. Jag har smakat den första varianten av deras whisky, med starka invändningar, och prövat deras julakvavit, med rynkad näsa, men den här snapsen gick hem i stugan.
Den är ju fatlagrad, vilket gör den mindre obehaglig än många andra snapsar och de som prövade den sade i stort sett samma sak: inte så äcklig som annan snaps.
Enligt min åsikt (jag prövade en milliliter kvällen innan vi åkte för att vara säker på att det inte var något lurt med den...) vinner den på att den är tam. Den blir rund och fin av fatlagringen och smakat egentligen inte så mycket alls.
Om någon sätter en pistol mot mitt huvud och tvingar mig att dricka snaps, då får den gärna komma från Ven.
Lyckligtvis plockade kvällens värd, Per framåt kvällskvisten, fram en 11 årig Talisker Distillers Edition från Classic Malts/ Malts.com: lagom tung, ekig, med en blygsam rökighet och lång, rundad eftersmak.
Så att även de snapsvägrande veklingarna kunde få en blomstrande gom i midsommarnatten.
Nästa år lägger jag sju sorters Classic Malts i barskåpet
