Adrenalin

Alkohol får kroppen att utsöndra mer adrenalin. Och även om booze-bloggen inte direkt har lidit av anafylaktisk chock, utan snarare varit offer för stress och lathet, så behövdes det tydligen en rejäl injektion för att skaka liv i bloggen igen.

I detta fallet var injektionen ett restaurangbesök.Egentligen var det helhetsupplevelsen, snarare än alkoholen, som var injektionen, men eftersom alkoholen var så väl representerad och eftersom bloggen faktiskt heter "intebarabooze" så kommer hela historien här:

Jag har en fru. Vi tycker om varann och vi tycker även om mat. Som ett rätt så direkt resultat av dessa faktorer var vi ute och åt i torsdags. På Vollmers

Vollmers är en liten restaurang på Gamla Väster i Malmö. Prisnivån är väl hyfsat hög men ambitionsnivån är definitivt högre.

Nu är det ju alltid roligare att äta mat än att läsa om den, så jag tänker inte förkovra mig i några detaljorgier, men jag kan säga så pass mycket som att jag föll pladask, direkt.

Det naturligt varma och personliga mottagandet av servitrisen, denna ödsliga och ruggiga kväll, besudlad av stormen Sven.
Den enkla, stilsäkra inredningen (jag trodde ALDRIG att kombinationen stillsam loungemusik, picklade grönsaker på burk och grön heltäckningsmatta skulle tilltala mig, men...), en avsmakningsmeny som var enkel, självsäker, lokal, stilsäker, ambitiöst, annorlunda, och fantastiskt god.
En dryckesmeny som var otroligt välbalanserad, samt fantastisk serveringspersonal, med såväl stor kunnighet, som perfekt balans i sitt förhållningssätt till gästerna.
Jag hade återvänt imorgon om det inte vore för att jag ska jobba i fjorton dagar.

För att inte sabba överraskningsmomentet för den som ska käka på Vollmers nöjer jag mig med att beskriva menyn med några stödord: Bröd, soppor, svampchips, kummel, ramslök, sauvignon blanc, pinot noir från Sydtyrolen, grenache och grönt te, äpplen, pepparkaka, duva, jordärtskocka, kalv och ben.

Fy för satan vilket ställe. Skynda er att gå dit.

Och givetvis kommer här snart en liten fördjupning i dryckerna.

Duva kan vara så mycket mera än ett irriterande skadedjur som hoar monotont. Den kan smaka fint också. Speciellt om man låter den ligga i saltvatten i tolv timmar och därefter långtidskokar och bryner.

Tack till vollmers för att ni gav mig chansen att göra det jag alltid önskat: vräka i mig majonäs direkt från ett märgben. Jovisst, där var kalvtatar och syltad svamp också, men ändå: Vilken upplevelse!

Jag, som älskar både chips och svamp, kan naturligtvis inte låta bli att älska chips gjorda på svamp. I skålen syns svamppulver, som med buljong och smör blev den bästa soppa jag någonsin hade ätit. tills kummelsoppan anlände ett par minuter senare, alltså.

Jo, alltså. Jag gillar också att se hundvalpar som skuttar, lekande barn och äldre par som håller handen, men visst är det något speciellt med att se på champagnebubblor när de hoppar i glaset? Eller?

Röda gubbar och dör av nubbar, eller hur var det nu?

Midsommarafton: fylleslagen, slagsmålen och familjedramatikens högtid.

Eller, om man föredrar det: familjen, vännerna och kärlekens högtid.

Oavsett vilken väg man väljer brukar det finnas några gemensamma faktorer för de vuxna midsommarfirarna(nykterister och ansvarsfulla förare not included):

Sill, Dill, Grill, Nypotatis, Jordgubbar, Rädsla för regn och den oundvikligiga, eviga, snapsen.

Nu är jag en envis och hal jäkel och lyckades hålla mig undan att dricka nubbe själv, men det var ändå vårat ansvar att ta med snaps. Ett lätt jobb kan man tycka med tanke på att vi fick allting serverat.

Nubben vi valde: Spirit of Hwens Organic Aqua Vitae. En av drygt 3600 pavor. 

Enligt den svenska dryckestraditionen är nubben ett måste för många och ett nödvändigt ont för nästan lika många. Den ska ner men ofta smakar den för jävligt. 

Och just där blev brygden från Ven en vinnare. Jag har smakat den första varianten av deras whisky, med starka invändningar, och prövat deras julakvavit, med rynkad näsa, men den här snapsen gick hem i stugan.

Den är ju fatlagrad, vilket gör den mindre obehaglig än många andra snapsar och de som prövade den sade i stort sett samma sak: inte så äcklig som annan snaps.

Enligt min åsikt (jag prövade en milliliter kvällen innan vi åkte för att vara säker på att det inte var något lurt med den...) vinner den på att den är tam. Den blir rund och fin av fatlagringen och smakat egentligen inte så mycket alls. 

Om någon sätter en pistol mot mitt huvud och tvingar mig att dricka snaps, då får den gärna komma från Ven.

Lyckligtvis plockade kvällens värd, Per framåt kvällskvisten, fram en 11 årig Talisker Distillers Edition från Classic Malts/ Malts.com: lagom tung, ekig, med en blygsam rökighet och lång, rundad eftersmak. 

Så att även de snapsvägrande veklingarna kunde få en blomstrande gom i midsommarnatten.

Nästa år lägger jag sju sorters Classic Malts i barskåpet

Old Malt Cask Caol Ila 15

"Men, om den har varit på en massa olika fat, då är det ju inte en Single Malt!" Joooo min vän, det är det visst. Däremot så är det ingen Single Cask.
Man kan gräla med sig själv och andra, i evigheten och en dag, omkring vari den sanna konsten ligger när det gäller att göra whisky.
Är det att hitta rätt fat, rätt malt, eller fixa malten själv? Att blanda rätt, för att finna den önskade smaken?
Jag har ingen aning, för jag jobbar inte med whiskytillverkning och egentligen skiter jag nog i vilket.

Däremot så är jag av åsikten att en "perfekt" whisky inte alltid är roligast att dricka. Jag har bottenlös respekt för virtuoser som Richard Paterson, som kan blanda ihop en underbar whisky, lagrad på mer än sex olika sorters fat och få fram just den eftersträvade doften, smaken och karaktären.

Är man sugen på en speciell slags whisky är det underbart att det finns en perfekt whisky för varje tillfälle.

Men vissa dagar vill man ha något annat; en vildsint whisky, som är spretig, utmanande och långt ifrån perfekt. Då passar det perfekt med en single cask. 

Douglas Laing är en firma, som förutom att de har egna serier med blended whisky, tex Islay-hopkoket Big Peat, även släpper single malt uttryck under namnet Old Malt Cask, med parollen "no coloring, no chill filtering, no nonsense."

Det enda de gör (förutom att välja bra fat, vilket är något av det svåraste i whiskyvärlden) är att vattna ner brygden till 50% alkohol och buteljera.

Resultatet blir, eftersom de buteljerar whisky från alla möjliga delar av Skottland, väldigt olika, men med några omisskänneliga gemensamma nämnare: tjockt,köttigt, brokigt, annorlunda och väldigt spännande.

En av de roligaste varianter jag någonsin prövat var en läskande syrlig fjortonårig Deanston, men den har jag aldrig lyckats hitta igen, så här kommer dess raka motsats:

Caol Ila 15. The salt of Islay är en riktig jävla sjörövarwhisky: 

Köttig, salt, en aning rökig och med en överväldigande kraft, som gör den ganska jobbig, men väldigt rolig att dricka. Denna single cask innehåller massor av smaksnyanser som man i de traditionella buteljeringarna arbetar stenhårt för att slipa bort, vilket gör att det inte handlar om en avslappnande fram, utan en utmaning, där både näsa och smaklökar får jobba hårt.

Men det är värt det. Den late drinkaren bör hålla dig långt väck. Den modige belönas med salta kraftiga aromer av både tjära, tång och bacon. 

Spännande shit.

Och så dagens uppmaning: springer du på en flaska old malt cask? Köp den! Om du inte vill ha den själv så finns det säkert någon vän som vill. Just den här varianten finns bara i 299 exemplar, så fundera inte för länge.

Manliga män och booze

Det finns bilder som man knappast behöver vara Astrid Lindgren för att visualisera.
Tänk dig en självutnämnd karlakarl, i färd med att montera en nyinköpt möbel.  Hans ansiktsfärg tyder på att blodtrycket börjar närma sig djupt riskabla höjder.Han blir mer och mer irriterad och gud nåde den jävel som försöker komma med tips och råd. Han är ju en man! Han kan det här, och om inte han kan montera skiten så är det ingen annan som kan heller.

Möbeln börjar sakta ta form, men istället för att vara rak och solid känns den skev och ranglig, lite mer Sagrada Familia eller lutande tornet i Pisa än, Fort Knox, eller nåt...

Det är en bild som slår mig ganska ofta i yrkeslivet. En viss kategori av män (och ja det är en man, alltid, varje gång, inga undantag.) ser det som en grov förolämpning att någon vill hjälpa dem. De har styr på det här, de är ju...män.

Detta är en grupp av män som jag finner måttlöst fascinerande. De finns i alla former; från den självutnämnde connoisseuren som lärt sig på morgon-tv att Laphroaig är den bästa whiskyn eftersom den påminner om att, ja just det, kyssa ett nytjärat båtdäck, via hipstervarianten med ett aldrig sinande förråd av facktermer, ppm-halter och obskyra favoritdestillerier, men utan egen smak, till Tim Allen-mannen, som blir djupt sårad vid frågan "kan jag hjälpa dig", eftersom han MINSANN har styr på saker och ting och därefter stormar med expressfart mot hyllan med Famous Grouse eftersom det är den bästa whiskyn.

Jag anser mig inte vara ett orakel som sitter inne med alla svar. Jag anser mig inte heller vara en profet som måste följas och jag blir inte sårad för att folk klarar sig utan min guidning när de ska välja vilken alkoholhaltiga dryck de ska köpa.
Däremot kan jag känna en viss sorg för att människors stolthet ska hindra dem från nya upplevelser eller möjligen kunskaper.

Om jag besöker en butik snackar jag hemskt gärna med personalen. Det kan ju vara så att de har några spännande tips åt mig om något jag aldrig har provat. Eller så kan jag mer än dem, men kan ändå få nya perspektiv genom att höra deras åsikter.

Egentligen vet jag inte vart jag vill komma med den här texten, jag vet bara att det finns en bild jag har svårt att le åt: mannen som, trots sin omåttliga kunskap tveksamt tar emot ett smakprov med whisky; han betraktar, doftar, smakar, smackar och säger slutligen triumferande: "jag tror den är lagrad på ekfat." Jo tjenare...

När det gäller kvinnor, denna hunsade minoritet bland dryckesentusiaster, har jag ännu inte mött någon som kategoriskt anser sig veta vad som är bäst och vägrar lyssna på vad andra människor har att säga. Däremot så brukar de komma med de bästa poängerna när drycken diskuteras. Därför att de inte låter sitt ego stå i vägen för deras upplevelser.

Bara för att inte verka allt för kategorisk skyndar jag mig att deklarera att det inte är alla män som bär på maskulin kunskapsängslan. det finns massor av snubbar, både kunniga och okunniga, som är helt underbara att snacka med, utbyta åsikter, anekdoter och så vidare.

Så död åt kunskapsängslan, märkesfixering och enkelspårighet. Fram med kunskapstörst och nyfikenhet.

Bara för att du har monterat massor av möbler i dina dagar betyder det inte att frugan inte har en poäng när hon undrar varför du har åtta skruvar över.

Här ser ni en kille som vet att whisky måste vara lagrad på ekfat  i minst tre år. 

Gör som Stefan

Nu är det snart helg, och jag har bara två uppmaningar: Den ena är såklart att vara snäll mot dina nära och kära.
Den andra är att oavsett vad du gör, gör som min fantastiske svåger Stefan och hans familj, stanna upp och ta dig tid att njuta lite.
Våga stanna upp och smaka på saker. Du behöver inte gå all in på klass (här har Stefan hittat tre saker i vinbaren på mitt jobb; en Siepi supertoscaner, det spanska lyxvinet Vega Sicilia Unico och Tesseron lot 29, kanske världens bästa cognac) men följ deras exempel och förvandla slentrian till upplevelser, genom att smaka, dofta och tänka efter.

Halleluja ha en trevlig helg

Malmö Öl och Whisky Festival

En öl och whisky-mässa i min hemstad låter väldigt bra. Nästan för bra för att vara sant.  För att undersöka exakt hur bra det egentligen är tog jag med mig två levande försökspersoner; vi kan kalla dem för Oskar och Måns, precis som deras föräldrar valt att göra, och upplevde mässans fredag i all sin prakt.

Detta är våra insikter:

Malmö Öl och Whisky Festival är en ganska liten mässa, i en ganska liten stad. Och det märks. När de stora mässorna bjuder på åtskilliga väletablerade varumärken med avancerade montrar: backdrops, pynt, scener, ja allt möjligt skoj, så fick mässbesökarna i Malmö nöja sig med lite enklare varianter.
Av de stora märkena (nu tänker jag på whisky) var det i stort sett bara Glenfiddich, Balvenie, Bowmore, Laphroaig och Mackmyra som visade sig.
Annars handlade det mest om independent bottlers och importörer. Detta gav resultatet att mässan var ganska liten och många av utställarna snarare liknade försäljningsstånd på Malmöfestivalen.
Är man inte hyfsat insatt i whiskyvärlden kan jag tänka mig att det var ganska svårnavigerat.

Vad ölen beträffar ska jag egentligen inte uttala mig, eftersom jag har ganska dålig koll, men det kändes som att biran var bättre representerad.

Systemet med smakprovskuponger, istället för möjligheten att betala kontant för ett smakprov hade väl antagligen med skandinavisk byråkrati att göra, men kändes bara...lite efterblivet?

En annan nackdel med att mässan är så liten är bristen på "övriga" aktiviteter och alternativ. Där stora mässor erbjuder alla möjliga former av shopping och framför allt matalternativ erbjöd Malmö Öl och Whisky i stort sett ingenting.
Med tanke på att öppettiderna för fredagen var 15.00 till 00.00 hade det kanske varit bra om det fanns andra möjligheter till utfodring än den enda restaurangen. Lyckligtvis gjorde mässan storlek ändå att det inte fanns anledning att stanna jättelänge.

Låter jag gnällig och negativ? Det är möjligt, men då vill jag ändå understryka att vi hade fruktansvärt trevligt!

Anledningarna till vår trivsel är som följer:

1. Att i gott sällskap dricka och diskutera högkvalitativa alkoholhaltiga drycker är både intressant och underhållande. När man ger sig tid att verkligen smaka på, lära känna och diskutera ädla drycker är det inget snack om att det är kultur det handlar om.
Mässan i Malmö hade, trots att den är liten, gott om briljanta alternativ, för den som gav sig tid att leta upp dem. Och det gjorde vi definitivt.

2. Oavsett hur liten mässan är så fanns det ändå en hel del bra utställare: Från de stora märkena, till mindre firmor. Det fanns många fantastiska produkter och utbudet var tillräckligt brett för att man skulle kunna prova lite av varje; t ex så hade Interbrands, som står för nordenförsäljningen av några av världens bästa whiskies, som Dalmore och Jura, valt att fokusera på helt andra produkter, nämligen Hine Cognac och Angostura Rom.
Rom, som ju är det absolut hetaste just nu, fanns även representerat av bland annat El Dorado.

3. Det är alltid kul när många kunniga människor samlas för att demonstrera sina produkter. Roligast blir det såklart när tillverkarna själva finns på plats för att presentera sina varor: som många av ölmärkena och danska whiskydestilleriet Braunstein.

Panelens dom

Den törstiga trion hann smaka en hel del under dagen och kvällen:  En hel del öl, varav det mesta redan har flytt från min hjärna, då öl är ett mysterium för mig. Det jag kommer ihåg är att vi startade med en pilsner från Stockeboda Gård, den serverades pissljummen av en ganska sur dam och smakade...bira...  Vi smakade även på Philty Phils American Pale Ale, gjord blott för Texas Longhorn. Den prövade vi för att min vän Oskar ville visa sin ölanalfabet till vän hur Simcoe humle smakade. Finfint blev min dom.
Malmö Brygghus serverade en svingod IPA och jag ser fram emot att hänga en hel del på deras nya ställe nere vid Centralen. Speciellt efter att ha sett jättegrillarna de tänker ha utomhus.
Nils Oscars Frequency Bohemian Hopsedy slank ner även den. Den smakade fint, speciellt för en IPA älskare som mig, men coolast var egentligen etiketten. Tyvärr tycker jag att det är en ganska vanlig sanning när det gäller specialöl och det är en stor anledning till att jag aldrig lyckats komma in i ölvärlden.

Och så var det whiskyn då... Egentligen känns det som att det var en ölmässa vi besökte, men det fanns ju en del whisky ändå.

Om jag minns rätt smakade vi på följande: Braunstein 12:1, 12:2, 13:1 och en cask-variant. Jura 10, Jura Superstition och Jura 16. Därutöver Glenfarclas 105, Bowmore Darkest, Auchentoshan 21 och tre varianter av Douglas Laings Old Malt Cask: Bruichladdich, Caperdonich och Imperial.

Inte för mycket och inte för lite alltså!

Här kommer vår dom:

Kvällens förlorare:

Auchenstoshan 21. Lite orättvist kanske, eftersom det var den enda trippeldestillerade whiskyn vi smakade på, men ändå: Ja, den är behaglig, och visst, den smakar gott, men den känns väldigt tunn och försvinner otroligt snabbt, utan att lämna några bestående minnen efter sig.
Bowmore Darkest: Hyfsat rökig whisky, slutlagrad på sherryfat. Detta brukar vara en magisk kombination, men i detta fallet upplavde vi den bara som lite...fesen...Sorry, Bowmore. Varken jag eller mina två testpersoner kan se storheten.
Glenfarclas 105. Denna, egentligen, fantastiska, runda, fruktiga och suggestiva whisky funkade inte riktigt den här gången. Helt enkelt för att det enda bestående intrycket blev alkoholhalten.

Kvällens outsiders:

Vår minismakning av tre slags Old Malt Cask från Douglas Laing var jätterolig. Inga färgämnen, ingen kylfiltrering och inget trams; old malt cask är single barrel bottlings där det enda de har gjort med whiskyn är att vattna ner den till 50% alkohol.
det ger underhållande whisky. Full av "fel" och skönhetsfläckar, med massor av smaksnyanser som egentligen inte borde vara där.
Vi valde en Islay: Bruichladdich, en Speyside: Caperdonich, och en Lowland: Imperial. Allt för att få lite olika upplevelser att jämföra med och en klar bild av hur olika regionerna är. Det funkade väldigt bra, även om Bruichladdich inte är någon riktig rökbomb för att komma från öarna.

Caperdonich var finfin och möttes av glada nickar och hummanden från panelen. men inte så mycket mer. Mild, rund, torr. Men ingen explosion på något sätt.
Bruichladdich, där börjar det hända grejer! En del rök, massor av kraft och kropp. Smaken manglade på i bra tempo och beskrevs av en av de visa testpersonerna som "köttig". Poetiskt. Och alldeles korrekt. Brutal whisky. Men god.
Imperial fick de mest intressanta reaktionerna: Lätt, men fyllig, mild, men kraftig och väldigt komplex. En härligt syrlig smak och väldigt rolig att dricka. Dock var det kombinationen av doft och smak som väckte mest uppståndelse. Den är ganska maltig och du kan tydligt känna spannmålsdoften och ekdoften i kombination. En kombo som av båda mina testpersoner beskrevs kort och koncist som "äcklig". När de väl hade fattat sig och smakat på den var allt dock glömt och förlåtet.
En fin upplevelse.

Kvällens bästa:

Aftonens två mest hyllade whiskydestillerier var Jura och Braunstein. Jura, med sina vitt skilda smaker: En lätt och behaglig, lite honungsaktig variant (10yo), en tung, len rund och lite sötaktig (16yo, Diurach´s own) och en lätt, behaglig spjuver med en subtil, varsam rök i eftersmaken (superstition)
Trots att dessa tre är så olika varann är det ändå lätt att finna en röd tråd, som av en av mina testpersoner beskrevs som "lite jordig" och alla tre föll onekligen i god..ursäkta...jord. Men Superstition var den överlägsne vinnaren.
Oskar jämförde sextonåringen med ett trevligt marmeladvin från nya världen och Superstition med ett betydligt intressantare franskt.
Måns pekade på balansen hos Superstition och deklarerade den "den godaste whisky han smakat".

Braunstein, som var kvällens verkliga vinnare, förtjänar egentligen ett inlägg helt för sig. Som jag tidigare har varit inne på här på bloggen: Ett litet destilleri från Sverige, Danmark, Japan eller Indien kommer ofta ganska billigt undan i bedömningar, just därför att de kommer från speciella ställen. Dricker man en skotsk whisky har man höga förväntningar, men med t ex en indisk kan det komma som en så stor överraskning att den faktiskt smakar bra, att den kan få bättre omdömen än den faktiskt gjort sig förtjänt av.
Med Braunstein förhåller det sig så här: Se bort från att det är ett relativt nystartat destilleri. Bekymra dig inte om att de är danskar. Skit i att det rör sig om små begränsade utgåvor av varianterna. Fokusera på produkten:
Braunstein är ingenting annat än toppklasswhisky. Väl avvägd, modig och respektlös.

12:1, lagrad på både sherry och sauternesfat. Mjuk, rund, söt, lite syrlig. Perfekt balanserad och lyckas vara både spännande och behaglig.
12:2, Rökig whisky lagrad på Oloroso Sherryfat. Mörk, mjuk, dov, med en explosiv rökighet. En sann femme fatale och en av mina absoluta favoriter. Gick även hem hos testpanelen, där speciellt Oskar brast ut i ett stort leende när han smakade den. Fullständigt fantastisk och allt det som Bowmore Darkest gärna vill vara, men inte lyckas med.
13:1, Frukt, mjuk elegans, choklad...sherrylagrad snällwhisky, med en ljuvlig kropp. Den sortens whisky som man helst dricker i ett väldigt vackert möblerat rum. Samtidigt smakar den så gott att jag gärna hade druckit den i ett soprum i brist på bättre alternativ.

I september (väl) kommer 13:2, En rökig whisky, lagrad på bourbon och romfat. Jag. Längtar. Som. Ett . Litet. Barn. Om jag inte får fatt i en flaska kommer jag att ställa till med en fruktansvärd scen.


Ett förtydligande för den ofrälse: När det gäller namnet på Braunsteins produkter, så kommer dessa flaskor från Braunsteins Library Collection, där det kommer ut två, möjligen tre varianter per år. Oftast en mild och en rökig. År 2013 blir det alltså 13:1 och 13:2. Smart, va?

Härmed vill jag utropa Braunstein till panelens vinnare på Malmö Öl och Whisky Festival år 2013. Braunstein, om ni läser det här: Ni kan hämta ert förstapris i Malmö, det är bara att höra av er. Men ta gärna med en flaska. Jag har glas.

Stort tack till utställarna och mina villiga försökskaniner för en magisk kväll på Malmös Pyttemässa.

De två testpersonerna räddas från mässans grova matbrist genom ett aftonbesök på hyggliga kedjan Texas Longhorn vid Södertull.

Braunstein, dansk whisky som, när den ställs mot de etablerade destillerierna verkligen visar hur hög kvalitet den har. Fantastisk whisky som förhoppningsvis snart kommer betraktas som det den är. en del av världseliten. 

Det påminner mig om

När min bästis Richard Paterson och jag drack whisky i ett snöigt Ystad...