Kanske inte rätt säsong, men

Som säljare av alkoholhaltiga drycker finner jag mig ibland i hård kamp mellan två identiteter: Säljaren som gärna vill sälja och dessutom förstår precis vad det är kunden försöker säga och den moderne mannen som vet att könsbaserade fördomar, precis som alla andra fördomar, är hopplöst förlegade och bör utrotas.

Jag talar om begreppet damdricka. Många gånger händer det att jag beskriver innehållet i en flaska för kunden, varpå hen utbrister: Ah, ett damvin!

Nej, inte ett damvin. Men ja, jag förstår vad du menar. Den gamla fördomen om att damer, kvinnor, flickor, töser, kvinnor, brudar och kärringar gillar milda, lätta smaker. Läskande viner som bara slinker ner, eller en mjuk, elegant whisky som smeker gommen, medan de kraftiga, komplexa smakerna förbehålls män, eftersom testosteron är en förutsättning för att kunna, inte bara uthärda, men dessutom njuta, av dessa tanniner, garvsyra, peat, eller vad det nu kan handla om.

Detta är, om ni inte redan hade listat ut det, ren och skär bullshit.

Med detta sagt vill jag gärna presentera ett underbart vin. En Pinot Noir från Kalifornien, med det, vid slarvigt uttal, olyckliga namnet Fog Head.
Vill du ha ett lätt, läskande vin, välj en Pinot Noir. Det är inte en åsikt. Det är sanning. Vill du dessutom ha ett riktigt gott vin, som inte bara är läskande, milt och lätt, men även bjuder på en smakupplevelse och garanterat får dig att drömma om stekande sol, svala linnebrallor och tuffa solbrillor, utan att ruinera dig, välj den här!

Fog Head Pinot Noir, från Monterrey i Kalifornien är ett anspråkslöst, lätt, saftigt och väldigt svalkande rödvin som är perfekt för en kväll på stranden, balkongen eller parken. Den mår inte dåligt av matsällskap, men det bästa är nog ändå att dricka den som den är, eller till något väldigt lätt.

När jag var ute med min kompis häromkvällen hade min sambo besök av några tjejkompisar. Naturligtvis ställde jag fram en flaska Fog Head åt dem, INTE för att det är ett fruntimmersvin, utan för att jag är en gullig kille.


Naturligtvis borde jag ha tagit en bild av den fulla flaskan för att få med den otroliga, ljusröda, nästan rosa färgen på detta vin. Men, vad kan jag säga...annat än att den är försvinnande god och att jag inte var snabb nog.

Finnes icke på systemet, men du kan finna denna raring för blott 155 dkk hos Kjaer Sommerfeldt i Köpenhamn

Eftersom innehållet i en flaska Fog Head försvinner snabbare än magnus Ugglas löning får ni föreställa er den här, full av ljust röd vätska, som smakar väldigt, väldigt bra.

En skarp deckare

Eller skulle man kanske säga även en blind höna kan finna ett korn?

Jag höll på att göra mig lustig över deckarförfattare som sprider fåniga dryckesnjutartips omkring sig.
En av dessa syndare heter Peter Robinson.
Han skriver böcker om den präktige, principfaste och skitirriterande överkommissarie Banks.

Banks gillar opera på högsta volym. Banks tar sig gärna en Laphroaig eftersom det tycks vara det som tänkande män gör.
Banks njuter av Amarone, bara sådär. Faktum är att Banks gillar "vin från Amarone" och det vet jag inte ens vad det är, jag trodde Amarone var en vintyp och inte ett distrikt.

Och, det här är ändå det sjukaste: I boken som jag just läste ut blev Banks lämnad av sin fru, samtidigt som andra problem tornade upp sig på horisonten. Hur han löste detta? Han, och nu citerar jag den svenska översättningen ordagrant: "Sedan gjorde han vad alla riktiga män hade gjort i hans situation. Han satte på Mozarts requiem på så hög volym som han stod ut med och söp sig redlös." På Laphroaig, för övrigt.

Nu kan det ju förstås vara så att författaren ironiserar vildsint, men jag. Tror. Faktiskt. Inte. Det.

Herrejävlar.

Men det var inte dit jag ville komma. Det är nämligen så att i en bok dör Banks snobbige bror. Trots att de inte riktigt tyckte om varann så tynger dödsfallet Banks svårmodiga hjärta så till den milda grad att inte ens cosi fan tutte och Laphroaig hjälper.

Jag kommer inte ihåg hur mysteriet nystas upp, men jag kommer ihåg att Banks gör det enda rätta: lägger beslag på brorsans Porsche och hans vinsamling.

Anledningen till att jag minns detta? Samlingen innehåller inte bara smartassviner som Amarone och Barolo, utan även Peter Lehmanns Eight Songs Shiraz.

Och det, mina vänner är fina grejer från ett spännande vinhus.
Lehmann, från Barossa Valley i Australien producerar en mängd riktigt bra, fräscha, hyfsat lätta viner, primärt Shiraz.
De flesta av dem kan du (och bör, om du kan slita dig från Amarone) hugga för en hyfsat billig penning på systemet.

Vill du inte ha Lehmannvin för en billig penning, utan anser dig lite för fiiin, så ska du jäkta iväg och köpa kronjuvelen. Eight Songs. Till dig själv, eller till mig.

För den är så god! Ganska mjuk i smaken, men med mycket karaktär och smak av mörka bär, choklad och plommon.

Tyvärr så tycks den inte finnas på Systembolaget, men den går åtminstone att köpa i vissa välsorterade vinbutiker, t ex den magiska vinhandlaren och distributören Kjaer Sommerfeldt till det ynkliga priset 289 dkk.

Om du hamnar i denna underbara butik ska du för övrigt inte hasta ut, då de har ett fantastiskt sortiment, underbar miljö och serveringsmöjligheter, där du kan pröva otroliga viner till rimliga priser.

Port Ellen bara för Bishops

Jag har en del bekanta som är väldigt musikintresserade. När jag betraktar deras musikletarbeteende på tryggt avstånd kan det kännas som att de bara är nöjda när de får gräva i en vinylback på något konstigt loppis i New Jersey och hittar en skum soulplatta som bara tryckts i 32 ex, varav 29 av dem förstördes i en brand i studion, för övrigt orsakad av sångaren, som begravde sina bekymmer (ingen ville lyssna på hans musik) med sprit och knark och plötsligt fick för sig att han skulle göra som Lee Perry och starta en liten eldsvåda för att jaga ut onda andar ur studion.

Detta är givetvis både förståeligt och spännande. Men ibland glömmer de att Otis Redding också är bra, även om han är känd och populär.

Att vara dryckesintresserad är naturligtvis precis likadant. Det finns så mycket roliga saker där ute att det svårt att behärska sig ibland och inte bara pröva miniproduktioner av whiskies från utdöda destillerier som ingen känner till, för att man  får chansen.
Men det borde man nog göra ändå emellanåt. Tolvårig Glenkinchie är ju, oavsett vad min fästmö säger, både en bra whisky och en viktig del av whiskyhistorien.

Så när jag och min kompis Måns traskade ner till Bishops på Gustav igår, för att tjöta lite och fira min födelsedag var jag fast besluten att köpa mig en tvåa av en riktig klassiker, och ingenting fancy alls.

Men det blev inte riktigt så ändå.

Och här vill jag understryka att det faktiskt inte var mitt fel. Den stod ju bara där och såg åh så spännande ut. En tjugoåttaårig Port Ellen, destillerad 1982 och buteljerad endast för Bishop´s Arms. Ja, vad fan hade ni själva gjort?

Port Ellen är ett legendariskt, nedlagt destilleri och lite av en helig graal för whiskynördar. Islaydestilleriet stängde för gott 1983 och den whiskyn som finns kvar blir allt mer svår att få tag på, vilket driver upp priserna och, naturligtvis, samlare och nördars omåttliga lust att äga så många flaskor som möjligt.

Så den var jag ju tvungen att prova! Baren hade flera varianter, bland annat från Douglas Laings Old Malt Cask, som i mitt tycke brukar ha fantastiska buteljeringar, men om Bishop´s nu har sin egen får man väl offra sig och pröva den.

Alkoholprocenten ligger på dryga 63%, så det enda vettiga vore nog att vattna den likt en lysten Steffo T, men jag är svag för att prova drickan i dess ursprungsform, så jag lät bli.
När näsan och gommen väl hade vant sig vid alkoholhalten var mitt första intryck att den var väldigt snäll. Jag vet att den är gammal och att gammal whisky ofta tappar i kraft, det de vinner i karaktär. Men nu snackar vi ju om en legendarisk whisky, som för många är själva definitionen av peat.
Och visst fanns den där, torven, röken och den där förnimmelsen av tjärat båtdäck som självutnämnda livsnjutarkungar gärna talar om.
Men snäll var den. Trots att det inte går att ta miste på att det är en kraftig, rökig whisky så kändes den väldigt varsam och len, dock med en väldigt torr kropp, som liksom hängde sig fast i gommen och gjorde eftersmaken extremt lång.

Och njutbar.

Det kanske bryter mot sed, kutym och sunt förnuft, men eftersom jag inte recenserar whisky professionellt och inte har vett att dela upp mina intryck i färg, doft, smak och eftersmak kan jag bara säga så här:

Den var skitgod! Jag fick desvärre det sista som var kvar i flaskan, men det är möjligt att de har fler undanstoppade. Prova den!

För övrigt var den blek, precis som en islaywhisky bör vara om ingen har mixtrat med den. Hade en doft som kändes nästan...tam...och en lätt, elegant smak som kulminerade med kraftig rök och tjära i eftersmaken.

Oh so pro

Vaknade imorse och kände mig ganska cool. Efter att ha skummat runt lite i svenska facktidningar, bloggar och så vidare ansåg jag mig vara ganska duktig på att skriva, och dessutom ha en alldeles förträfflig smak.

Men så hittade jag en sjukt bra svensk whiskyblogg som gjorde mig tacksam. Inte bara för att den är väldigt inspirerande att läsa, utan även för att jag klart och tydligt skrivit att min blogg inte är en whiskyblogg.

För hade det här varit en whiskyblogg hade jag nog behövt fräscha upp den en hel del för att slippa skämmas.

Har du lite tid över och vill ha lite rolig och informativ läsning, så skynda dig in på denna sida

Ont i magen

Alltså,

Jag har det inte hemma, men om jag bara hade...

Har du någonsin ätit en jätteportion med flottig Nasi Goreng och blivit så mätt att du bara vill spy, eller sova, eller bägge två samtidigt?
När den feta rismassan lägger sig som en kompakt, salt tegelsten strax under naveln och du helst av allt vill fly från dig själv, eller gå på detox.
Då finns det bara en sak som hjälper.

Den italienska digestif-medicinen Fernet Branca.

Jag lägger inte upp någon länk för det spelar ingen roll vad den kostar. Ha en flaska hemma, eller spara lite mat till nästa dag om portionen är för stor.

Jag lider.

Och de är min bristande framförhållning som bär skulden. Inte det kulinariska omdömet.

Birthday Dram

Jag sitter på ett tåg mellan Kristianstad och Malmö.
Det är snöslask utanför och jag lyssnar på Pink Floyd. Det får man göra som trettioplussare.

Bredvid mig sitter en vd- typ och kollar fotbollskanalen Europa på sin laptop. Folk tittar snett på honom, möjligen för att han har ljudet igång på datorn.

Mig stör han inte, dels för att jag unnar honom lite lättviktig underhållning efter en jäktig dag av paperpushing och räkbaguetter, dels för att jag har annat att tänka på.

Jag tänker nämligen på sprit.

Nu har jag precis lämnat min son hos hans mamma och med en femåring i huset tycker jag gott man kan låta bli sprit och göra andra saker, såsom att leka star wars, brottas, hänga på lekplatser och mysa.

Men nu har femåringen lämnat huset fram till fredag.

Och dessutom fyller jag år idag.

Så efter att tåget tuffat färdigt och Pimk Floyd tagit paus i sitt solo-onanerande vill jag nog ha en liten whisky. Jag vet bara inte vad. Nästan så jag önskar att det fanns en inspirerande whiskyblogg där jag kunde få tips.

Men antagligen blir det den här:

Dalmore King Alexander III

Den enda single malt whiskyn i världen som har sex olika sorters fatfinish(eller egentligen fler...)
Utöver bourbonfat har denna vätska lagrats på tre slags sherryfat, portvinsfat, madeirafat, marsalavinsfat och rödvinsfat.

Första gången jag smakade denna häxbrygd var på ett besök hos Dalmore, en dryg halvtimma från Inverness. Den fantastiska destilleriambassadören, vi kan kalla henne för Shauna eftersom det är hennes namn, presenterade whiskyn och jag minns att jag tänkte : nä fy för satan vad äckligt det låter!

Det säger väl egentligen sig själv: jag hade en gång en chef som gillade att pröva Goa kombinationer i restaurangköket. Ofta blev det lyckat, men ibland gick det inte så bra, t ex kombinationen bearnaissås och vaniljglass (kemisk omöjlighet, då såsen kapslade in glassen, som en tjock, stel hinna av fett)

Lite så tänkte jag om King Alexander. Man kan bara inte kombinera så många typer av fat och ändå behålla en röd tråd, eller ens en god smak.

Efter att ha doftat på den började jag så smått ändra uppfattning, och efter att ha smakat var jag helt såld.

Den röda tråden, och det som gör den till en ärke-Dalmore, är sherryn, och den är där massor av: dov, len, kryddig smak, fint kompletterad av den mjuka, runda känslan bourbonfaten ger.
Madeirafaten bidrar med en mörk sötma, portvinsfaten ger en fruktig smak av torkad frukt och mörka bär, kompletterad av frisk syrlighet från marsala och rödvinsfaten.

Om man ger denna lyxiga, krämiga whisky den uppmärksamhet den förtjänar, tar sig tid att sniffa på den en lång stund, för att sedan smaka, alltså verkligen smaka på den, är den helt makalös.

MEN drick inte en dubbel, för då blir det för mycket, nästan kväljande, eftersom den är ganska tjock och fyllig. Njut hellre länge av en liten en. Men njut ordentligt.

Japp jag tror det blir en sådan jag tar ikväll

Efter att Konung Alex flyttat in hos mig fick han trona på hedersplatsen, eller spritfotarbänken, ett tag. 

One of these days

Jag har en skatt ståendes i skafferiet!

Den brittiske/irländske äventyraren Ernest Shackleton gjorde tre resor till Sydpolen. Alltså inte till Katowice eller någon annan stad nära den tjeckiska, slovakiska eller ukrainska gränsen, utan Antarktis, ni vet det där svinkalla stället där pingvinerna bor?

Mest känd blev Shackleton för sin tredje resa, som innehöll så många dramatiska händelser att det vore synd om en stackars groggbloggare skulle försöka beskriva det för er... Googla det själv, hitta material, läs och ryyyyys.

Orkar du inte googla kan du ju bara glida in på länken här, eller för den delen här dårå
Det är ändå inte den resan vi ska tala om nu:

Under den första expeditionen 1908, som slutade med att Shackleton, i fruktan för sina medhjälpares liv (de hade inte tillräckligt bra utrustning, nog med mat etc för att klara sig hela vägen fram till själva sydpolen utan var tvungna att vända tillbaka hem när de var dryga femton mil från sin destination.) Fattade Shackleton ett stort och viktigt beslut, som påverkar whiskyentusiaster än idag.

Faktum är att han fattade beslutet redan innan avfärd: Han beställde 46 lådor med Mackinlays Rare Old Highland Malt. Det faktum att han beställde skotsk whisky är det faktum som gör att jag titulerar honom brittisk äventyrare trots att han föddes på Irland.
Där hade historien antagligen slutat om det inte vore för fyndet som gjordes år 2007, under golvet i Sir Ernests rum i expeditionsstugan.

The New Zealand Antarctis heritage Trust, en fond som äger, utforskar och framför allt bevarar det som finns på Shackletons expeditionsplats, skulle fixa restaurera golvet i expeditionsstugan (Stugan är, om än restaurerad och fixad, fortfarande bevarad i sin ursprungliga form, som ett väldigt svåråtkomligt museiprojekt)

Under golvbrädorna i Shackletons rum hittade de icke mindre än tre lådor med denna annars utdöda whisky, från Glen Mhor destilleriet i Inverness i de skotska högländerna.

Här hade historien kunnat sluta som en ganska cool och okänd anekdot. Saker som hittas på Antarktis får nämligen inte flyttas därifrån, om det inte sker i bevarande eller vetenskapligt syfte.

Jag ska inte gå in på detaljer, för jag vet att ni hellre dricker än läser, men detta är den grovt förkortade versionen på vad som hände:

Richard "The Nose" Paterson, den legendariska masterblendern från Whyte&Mackay fick, efter en lång byråkratisk process, massor av tid för konservering, otaliga åtgärder för att säkerställa whiskyns välbefinnande, samt löften från Whyte&Mackay om att utföra detta som ett historiskt, vetenskapligt projekt och inget annat, lägga vantarna, eller snarare näsan, på tre flaskor!

Efter mer än hundra år på bortaplan var flaskorna nu hemma i Skottland igen. Richard Paterson och hans team satte igång en process för att, på teknisk och kemisk väg, samt genom att dofta och smaka, lista ut hur whiskyn var gjord och därefter återskapa den, producera den och sälja den i väldigt begränsad skala.

Det är ett sjukt ambitiöst projekt. Allt, från flaska, till etikett och kork är en reproduktion av originalet. Till exempel hörde jag av en vis man från Whyte&Mackay att de var tvungna att hyra en glasfabrik och stänga av alla säkerhetsanordningar för att kunna få den rätta "vågiga" strukturen på flaskan.
Det enda som är höjt i dunkel är: Smaken...

Men om Richard Paterson säger att den smakar som Mackinlays gjorde, då tror jag honom.

Nu till problemet: Sedan jag först hörde om denna superspännande whisky har jag varit grymt sugen på den. Mitt problem är att jag bara har smakat den en gång, på den underbara whiskybaren Highlander Inn i Craigellachie i Skottland och då var jag inte så jävla imponerad. Men jag har bara en magkänsla som säger mig att jag inte smakade tillräckligt noga på den.

En vacker dag ska jag korka upp den och då ska jag smaka på den lika noga som "The Nose" gjorde. Frågan är bara när. Och med vem.

Är det någon som har några bra förslag, eller kanske rent av vill vara med och pröva?

Den är lite sunkig, ja. Musiken är lite skev, ja. Maten är kanske...i fas med musiken. Men jag kan inte komma på ett ställe i världen där jag hellre dricker whisky. Underbar atmosfär, och sinnessjukt sortiment. Väl mött på Highlander Inn.

Det är INTE flarran till höger som har skrivit brevet. Däremot är det skönheten till vänster som omtalas. 

Annars får jag väl fråga Mr Paterson den nittonde mars, när vi dinerar tillsammans i Ystad.

Braunstein

Moderna tider!

Fördelen med att vara en pionjär är att den nyskapande aspekten ofta hjälper till att maskera andra brister.

Om Neil Armstrong och Buzz Aldrin till exempel tillhört den femtionde generationen månfarare hade folk säkert klagat på allt möjligt:

Varför rör de sig så klumpigt, varför har de inte byggt ett torp på månen ännu och varför kan de inga spännande konster?

På samma sätt är det med whisky. Nu tar jag Mackmyra som ett exempel, även om Mackmyra faktisk kan göra riktigt bra whisky.
Men när de slog igenom, så var det största kriteriet för succe att de var svenska, inte att whiskyn var suverän.

Så är det inte längre. Nu görs det whisky på alla möjliga märkliga ställen, från Indien och japan, till Tyskland, Norge och Sverige. Så vill man vara konkurrenskraftig gäller det att man vet vad man sysslar med.

Och det gör Braunstein, från danska Köge. Två bröder med en äkta passion för whisky och kvalitetsöl. De släpper konstant nya spännande whiskyvarianter och jag har hittills inte stött på en enda som jag inte tyckt om, av olika orsaker.

Det roliga med Braunstein är att de verkar göra lite vad de har lust med, whiskymässigt. Den ena varianten kan vara rund och mjuk i smaken och nästa kan vara rökig och rivig.

En av mina favoriter heter 12:2 och är en rökig whisky lagrad på ex sherry fat. Rökig whisky och sherryfat låter kanske lite halväckligt för puritanerna, men jag tycker att det är den ultimata kombinationen. En whisky som har mycket kraft och en härlig, rivande, rökig smak, men samtidigt får den mjuka, varsamma touchen som ett sherryfat ger.

Lite rökig, lite kraftig, men rund, mjuk och dov, samtidigt som den har en härlig, torr finish. Denna whisky är gissningsvis sju år gammal och har spenderat hela  livet i dessa sherryfat, vilket gör att den inte blir så inställsam som en mildare whisky som bara slutlagrats på sherryfaten.

Detta är en helt suverän whisky, som visserligen är lite dyr, men då ska man tänka på att den görs i väldigt begränsad upplaga och dessutom är numrerad, med handskriven etikett. 999 kronor för en halvliter, OM du kan få fatt i den. Skynda dig att beställa den hos världens mest tillmötesgående boozebutik

Old Pulteney 12

Så var det det där med whisky då...

Alla människor har ju inte trettio+ sorters whisky att välja på när andan faller på. Och alla har inte lust att lägga en förmögenhet på en Port Ellen Single Cask från 1979, eller en Macallan Lalique.
Vill man ha whisky hemma behöver man en vardagswhisky.

Jag kuskade runt inne på Malmös bästa systembolag, Hansa, häromdagen och precis när jag gick förbi hyllan med "vanliga" single malt whiskies får jag syn på ett ungt kärlekspar. De ser lite rådvilla ut när killen plötsligt får syn på något:

"Åh" utropar han. "Den här är så jäääävla god!", varpå han plockar ner en tolvårig Glenfiddich, möjligen universums tråkigaste single Malt, från hyllan och säger till tjejen: "Den här ska jag unna din farsa"...

Varm i hjärtat av all denna unga kärlek log jag mot dem, och gav därefter grabben en väl avvägd rundspark mot tinningen.

Näääää det gjorde jag inte. Jag gjorde det naturliga för en mellanmjölksvenne som ser ett grovt fel begås; höll käften, hittade min fästmö och beklagade mig till henne. Stackars svärfarsa, liksom. Här ska han få en fin present. (Och här vill jag understryka att en tolvårig singlemalt av god kvalitet är en jättefin present, speciellt när det kommer från en yngling som kanske inte har tjänat sin första miljon än och egentligen borde använda sin lön på treor med redbull/jäger på Etage)
Och så får han fel present!

Om du vill ställa dig in hos svärfar, och det vill väl alla? Eller om du ska köpa en present åt en vän, din pappa, din mamma, din bror, syster eller din respektive.
Eller om du helt enkelt ska köpa dig en pava av det essentiella: en bra vardagswhisky. Köp inte Glenfiddich 12yo, utan spara trettio spänn och hugg en flaska sjömanswhisky!

Old Pulteney 12

Från det nordligaste fastlandsdestilleriet i Skottland, i den forna fiskebyn Wick oppe i det blåsiga nordost, kommer en helt suverän vardagswhisky.
Gammeldags, mellankraftig, men ändå rund i smaken. Bestämd, muskulös, med en mustig maltsmak, men ändå snäll och vänlig i sin framtoning. Men det som gör denna whisky så speciell är sältan. Det känns som (och det är förvisso inte långt ifrån sanningen) att tunnorna stått så nära havet att de saltstänkta vågorna piskat över whiskyfaten, trängt igen den solida eken och blandats med whiskyn.

Salt är gott. Milt är gott. Kraftigt är gott. Mustigt är gott.

Dessa fyra attribut tillsammans är jätte, jättegott. Så varsågoda, här kommer länken till ditt förnuftigaste whiskyköp under fyrahundra spänn

För övrigt ligger min älskade mor hemma och är sjuk. Alla vet att whisky hjälper och den som säger att det är en myt är antingen dum i huvudet eller tillräckligt klok och tråkig för att se medicinsk sanning som den enda sanningen.
Men det är inte det viktiga: Det viktiga är att min mor kurerar sig med en Old Pulteney 12. Det värmer mitt hjärta och jag vill så hemskt gärna tro att det är jag som har presenterat denna ädla whisky för henne, men jag är inte helt säker.

Problemet är bara att min mamma är så klok så hon har säkert hittat den själv och rekommenderat den för mig...

Husfarstips för den fumlige

Fiktivt scenario:

Din födelsedag närmar sig. Det är en ålder som är alldeles för meningslös för att ens göra dig irriterad. Vi kan säga  att du ska fylla...32?

Familjen kommer på besök. Ni blir ca 10 personer. det är fredag och du har hämtat din son i en annan stad tidigare på dagen. Du är trött, seg och, ja, snart trettiotvå år gammal helt enkelt.
Men du är inte dum! Dagen innan tänkte du en slipad tanke; jag förbereder nåt, så jag slipper stressa på fredag! Jag gör...eh...ja vad fan ska man göra som är lättserverat för tio personer? Jo, risotto!

Så det gjorde jag. Och som om det inte vore nog briljant så hittade jag även det perfekta vinet till min risotto. Lagom billigt, lagom milt, men inte tråkigt, förnärmar inte någon och om man inte råkar vara en jävla vinsnobb så kan man dessutom njuta av det. Jag ska snart förtälja mer om vinet, för det är ju meningen att jag ska servera en massa bra tips här.

Men först husfarstipset: Om du ska servera risotto och ett hyfsat vin till ett tiotal personer och upptäcker att du har SABBAT DET FÖRBANNADE RISET FULLSTÄNDIGT, alltså verkligen kokat skiten till en kladdig gröt, så deprimerande att se på att du helst hade velat klättra upp i grytan och gömma dig i risottogrynsgröten, men inte kan eftersom den är allt för tjock och kladdig... Då ska du:

1. Ha korv att servera till. Massor av korv. Stora lass med korv. Korv korv korv. Många sorters korv. Alla slags korv. Korv åt folket.
Söker du förlåtelse och överseende, få det med korv.

2. Ha en fästmö och en son som bakar världens godaste kladdkaka! Söker du sympati? Få det med världens godaste kladdkaka.

Den här bloggen kommer inte att innehålla några former av recept. Enbart recept på framgång. Så här kommer de:

Risotto (ej överkokt) är bra. Bara sleva upp skiten, få det att låta som att du slitit med den länge. Lapa i dig av massornas beröm och beundran.

Korv. Korv. Korv

Världens bästa kladdkaka!

Och så boozen då, läs noga nu kids för det här är finfin info:

Ska du ha en mindre bjudning och vill ha ett rödvin som passar till det mesta? Vill du ha ett vin som är mjukt nog i smaken för att passa de flesta, men som ändå har tillräckligt med karisma för att vara roligt att dricka? Ett lysande allroundvin helt enkelt och dessutom för en anständig penning (99 spänn på systemet, du hittar det här
Langhe Nebbiolo från Fontanafredda, Piemonte. Det beskrivs som kryddigt och mustigt, men för en amatör som mig känns det även lent, milt och varsamt. Systemet rekommenderar att man dricker det till lamm eller nöt, men själv vill jag nog ha mer kraft i vinet om jag äter lamm.
Servera hellre detta vin till enkelt mat för många personer, ta resterande vin med dig ut på balkongen, svep in dig i en filt eller någon att hångla med. Sedan snicksnackar du natten lång och om du inte kedjeröker samtidigt som du dricker kommer du säkert att må fint nästa morgon.

Såhär hade det inte sett ut om jag hade bakat kladdkaka

Körv. Lägg märke till den smäckra stekytan. Bara nåt jag svängde ihop vettö

Risottogrynsgröt. Ingen hittade mandeln. 

Köp ett par pavor av den här. Lägg dem i vinstället och vet att du är garderad för framtiden.

Tycker du jag svamlar? Här kommer en summering: Osäker på vilket rödvin du ska välja? Välj Langhe Nebbiolo från Fontanafredda. Vinet som sällan kan vara helt fel.

Den skönlitteräre kommisarien

I ett mörkt rum, någonstans på sida 102 i din detektivroman sitter han, Kommissarien, i sin bekväma fåtölj.  Han njuter, grubblar. Han sluter sina ögon, låter tankarna virvla iväg tillsammans med Coltranes sax. 

Den långa dagens bördor svävar sakta upp i rummet och förvandlas till klarsyn. Röken som stiger upp ur glaset med Ardbeg syns nästan fysikt. Den gyllene vätskan (varför är den egentligen gyllene, Ardbeg är ju så ljus att den nästan är klar?) 

Plötsligt släpper migränen, den ljuvliga musiken knyter upp nervknutarna och den kraftiga torvsmaken i whiskyn skrämmer bort alla bekymmer. Snart är fallet löst. Allt är mossgrönt. 

Och intellektuellt.

Någon helt annanstans på en helt annan sida i en helt annan bok, i en ödslig stuga mitt i en skog sitter en annan kommissarie i en minst lika skön fåtölj. Han rullar eftertänksamt runt sitt svindyra barolovin i ett glas. Utanför sitter en livrädd ekorre och undrar vad i helvete det är som låter från stugan. Han kan ju inte veta att det är en aria av Wagner, det enda som kan få kommissarien att tänka klart. Att slappna av. Att lösa mysteriet.

I en mindre bra bok är det inte kommissarien som löser mysteriet. Det kan vara journalisten, författaren eller vad som helst. Men nu sitter hon iallafall där, mitt i boken och precis i begynnelsen av "Den stora romansen", med en man vid sin sida. Hon är osäker. Men hon åtrår honom. Han är så manlig. Men osäker. Men manlig, stark, tystlåten.

Han är så manlig att läsaren, om Hen slutar sina ögon och tar ett djupt andetag nästan kan känna doften myskhjorttestiklar eller Old Spice, eller vad det nu är man associerar med maskulinitet.

Han är så manlig att han inte kan laga mat. Och han vet ingenting om vin. 

Men hon gör det.

Hon går ut i köket och hämtar en flaska Amarone. Öppnar den och häller upp den djupröda vätskan i två glas.

Hon är så ljuvligt vacker nu, med myskläder och håret uppsatt i en enkel tofs efter duschen. Vi läsare kan knappt tro att hon var utsatt för ett mordförsök bara för två timmar sedan, eftersom hon visste för mycket och skulle ge fan i att snoka.

Nu förklarar hon för den manlige hjälten. Som garanterat är kommissarie och faktiskt ganska trög, att en människas liv kan delas upp i två perioder: Före och efter att man smakat Amaronevin för första gången. 

Kommissarien är skeptisk. Han smakar på den djupröda vätskan och en helt ny värld öppnar sig. Precis i vaggan av sitt livs andra period: Post Amarone, föds två tankar i honom: Kanske är han kär! Och kanske är det något i utredningen som han har förbisett.

Hjältinnan sätter på sig sin basker. Sedan går hon ut och riskerar livet. Den tröga kommissarien räddar henne och sedan går de hem till henne och dricker mera Amarone. 

Jag är ju varken någon författare, kommissarie eller någon kvinnlig hjältinna, så jag kan ju bara tänka utifrån mitt eget perspektiv:

Om jag behöver slappna av vill jag nog hellre höra musik som inte kräver min fulla koncentration.

Hör jag Wagner på högsta volym och inte befinner mig i en kyrka, på ett nazimöte eller ett slagfält i Vietnam blir jag nog ganska rädd.

Dricker jag Amarone utan riktigt kraftig mat till smakar det illa illa illa. Jag är medveten om att detta är min högst personliga smak, men ska jag njuta av något riktigt gott och bara har en flaska Amarone hemma så tar jag nog hellre ett glas kranvatten.

Och, viktigast av allt. Om jag skulle finna mig själv i ett scenario där liv och död står på spel och allting hänger på huruvida jag kan lösa mysteriet eller ej, DÅ VÄLJER JAG ATT VARA NYKTER FÖR DET ÄR DÅ MAN TÄNKER KLART!!!

Jag är inte helt säker på vart jag ville komma med det här inlägget, annat än att deckarförfattare har ganska festlig dryckessmak. 

Och folk hänger på!

Gud nåde den jävel som begår mord när den här killen har fått lite opera och brännvin innanför västen

Hittade något gammalt

Man bränner ju en del hjärnceller varje gång man läppjar på gudarnas nektar, så jag letade upp något gammalt som jag skrev en gång, för att påminna mig själv om det, därför ber jag härmed om att få presentera  mina två år gamla åsikter om ett tjugotal whiskies jag satte i mig sist jag var i Skottland. Redan där var jag visst djupt föörälskad i Mr richard Paterson och hans näsa.

Värt att notera är att Dalmore King, Dalmore 12, Dalmore 15, Glenmorangie Quinta Ruban, Ardbeg Alligator och Mackinlays malt nu bor i mitt köksskåp, så om det är någon som vill testa äktheten i mina recensioner är ni så hjärtligt välkomna förbi!

Grand Opening: Moccasin, B.A.R och Bishop Arms

Det blev en lysande debut för snokarbloggen! En blixtsnabb bira på Moccasin, trerätters på B.A.R och en avslutande öl och whisky på Bishop Arms, så var kvällen komplett.

MOCCASIN

Vi hade en knapp halvtimme att fördriva i trakterna kring Davidshallstorg, innan det var dags att gå och käka. En knapp halvtimme är en ganska kritisk tidsrymd för en bar, då det måste hända något extra för att besöket ska vara minnesvärt. Men ibland behövs det inte så mycket:

Moccasin är ett genomtrevligt ställe, halvt nedsjunket i trottoaren på Erik Dahlbergsgatan. Lagom trevlig musik och en bartender som har hittat den perfekta balansen mellan att vara "på" och att ge gästerna utrymme. Rekommenderade dessutom väldigt god öl från Södra Maltfabriken.
Min herre, vad du än heter, du är ett föredöme i branschen och väldigt duktig på ditt jobb!


B.A.R

Efter det perfekta bemötandet på Moccasin får man ju ganska höga förväntningar på andra ställen också. Så det första (viktiga!) intrycket på B.A.R var lite överraskande. Hon hade möjligtvis en dålig dag, men tjejen i baren på övervåningen kändes ungefär lika sur som hon gjorde sammhällstjänst, inte jobbade inom servicebranschen.

Men är jag bara tillräckligt hungrig kan jag bortse från sådana detaljer ett tag. Nere i källaren hittade vi matsalen och efter en minuts förvirring omkring vart vi skulle göra av våra jackor och vart vi skulle sitta kunde vi börja kika på menyer.
Servitören, som jag misstänker är ägaren, eftersom hans känns jävligt långt bort från schablonbilden av en slipad servitörsräv och dessutom verkade engagerad på ett sätt som bara delägare kan, var ganska nice.
Han hade ett varmt, personligt sätt och gjorde sitt yttersta för att gå våra önskemål till mötes, även om vi var lite småjobbiga som inte vart helt nöjda med vinlistan osv.
Men helt ärligt, är inte vinlistan lite tråkig? Jag vet inte, jag frågar bara. Men "vi jobbar bara med Chenin Blanc"- attityd är i mina ögon något man möjligtvis kan kosta på sig om man är en väletablerad demonkrögare med månaders väntelistor till lunchserveringen...

Nu gick det ju bra ändå och våran servitör lyckades hitta dricka som gjorde oss nöjda och vi fick våra förrätter:

För min bordsdam: Skrapad oxe "tartar", med pepparrot, rättika och lite annat lökigt. För mig: Pocherat ägg med grillad purjolök, rödbetor och grevé. Båda två nöjda som barn på julafton. Helt perfekta förrätter!

Varmrätten, som för oss båda bestod av långkok på gris, med kål, buljong, malt och päron päron päron i alla dess former, var...sådär.
Alltså, det var goda smaker, men köttkvaliteten inte helt hundra och det var för fan päron överallt! Visserligen smakade päronen gott (förutom dem som legat gömda under kålbladen och tagit smak av den salta kålen, för de var jätteäckliga), men det var alldeles för mycket av dem. Bäst var kålen och varmrätten var helt ok.

Till dessert valde min kloka bordsdam ost, medan jag inte kunde låta bli att beställa äpplesorbet, med chokladcreme, filmjölk och dill! Finns dill i ett sådant sammanhang blir man ju tvungen att pröva det för att se om det finns ett syfte, annat än experimentlusta.
Det syftet finns säkert, men jag är nog inte tillräckligt gastronomiskt slipad för att förstå det. Min dessert smakade fantastiskt. Det enda som hade kunnat göra det bättre: skippa den jävla dillen. Speciellt dilloljan för den var hemsk.

Men på det stora hela var det ett mycket trevligt besök, med varm, avslappnad atmosfär och god mat. Det känns att folket bakom B.A.R brinner för det de gör och jag ser fram emot att komma tillbaks om några månader och se hur det hela har utvecklat sig.

Bishop Arms, Gustav Adolfs Torg

Kedjor får man ju absolut inte tycka om, om man ska vara cool. Men helt ärligt: What´s not to like? Jag garanterar att om McDonalds Midhem plötsligt förvandlas till ett ställe där man får stans bästa burgarmeny, med perfekt grillade burgare, serverade av passionerade hamburgarentusiaster gärna vill hjälpa dig att hitta en meny som är perfekt för just dig, då lovar jag att det är dit jag går när jag är sugen på en burgare, oavsett vad fan de skriver i BONG.
ALLTSÅ: Bishop Arms nere vid stationen har en trevligare atmosfär, med det lilla biblioteket där man kan sitta och vräka sig i lugn och ro, men uppe vid Gustav har de, utöver kunnig och trevlig personal, ett whiskysortiment som är helt fantastiskt. Ölen är också bra, tror jag, jag vet egentligen inte så mycket om öl, utan är nöjd om jag bara får en anständig IPA att sörpla på. Och det fick jag.

Utöver detta beställde jag en Glenmorangie Signet, som jag älskar och skriver om här och, efter tips från den (trots sin misstänkt Helsingborgska härkomst) superduktige och trevlige bartendern, en japansk whisky som jag fortfarande inte vet så mycket om, men som att döma av doft och smak var sherryfatslagrad. Var den inte det så skulle jag bra gärna vilja veta hur de har lyckats få till den fruktiga, mustiga smaken. Den var svingod!
Strax innan vi skulle få upptäckte jag det jag länge har misstänkt: Jag har skapat ett monster! Min blivande fru har varit med mig i Skottland två gånger, hon har varit på vip-besök och privata smakningar både hos Macallan och Dalmore och hon har, till slut börjat tycka om whisky.
Men inte vilken whisky som helst. Hon njöt av Signet och tyckte Karuizawan var god när man väl vant sig vid alkoholstyrkan (strax under 60%), men när jag, med tanken att man måste dricka "vanlig" whisky ibland och inte bara de dyra lyxvarianterna, beställde en tolvårig Glenkinchie, såg hon bara äcklad ut: "Den luktar äckligt" hälsar min älskade whiskysnobb.

Marias whiskyfavoriter: Dalmore King AlexanderIII, Macallan 18 (för doften) Macallan 21 (för smaken), Glenmorangie Quinta Ruban och nu då Glenmorangie Signet. Hon gillade även Braunstain 12:2 och doften på en väl rumstempererad Old Pulteney 21.
Men Glenkinchie? Nä fy för i helvete.
Snobb.

En japansk whisky från Nagano. 27 år gammal och en riktig chock.

Efterrätt: Äpplesorbet, chokladcreme, filmjölk och...dill

Goodness Nose!

Jag fick en tidig födelsedagspresent av min blivande fru. Den typen som man inte kan bli annat än galet lycklig för även om man bett om en liten blygsam present och den här är alldeles för lyxig och dyr.

Den nittonde mars, på Ystad Saltsjöbad käkar jag middag med Richard Paterson, världens coolaste whisky blenders ( och ca 19 andra lyckliga själar)
Smakning: sex sorter, gjorde av Mr Paterson. Därefter trerätters , tillsammans med denna legend!
Hallelujah! Det är nog den sjukaste presenten någonsin!

Mannen som är master Blender för Whyte & Mackay, Jura, Dalmore och Mackinlays Rare Old Highland Malt. Blir nog inte så mycket mer legendariskt!

The Nose, himself

En lite mindre nose, dock med munnen full av Richard Patersons Dalmore

Mitt första möte med Richard Patersons Antarktiswhisky, Mackinlays Rare Old Highland Malt, på the Highlander Inn i Craigellachie, Skottland. Var inte helt imponerad då, men har en oöppnad flaska hemma i skåpet och misstänker att det kommer att vara en helt annan upplevelse.

Dalmore King Alexander III på en tillfällig hedersplats hemma hos mig. I mitt hjärta har denna väldigt speciella whisky såklart alltid en plats. Och snart ska jag få träffa mannen som har gjort den!

Introduktion

Eftersom jag tycker om både att skriva och dricka whisky blev jag rekommenderad att starta en whiskyblogg. 

Jag tyckte det lät som en fantastisk idé, ända tills jag insåg hur mycket whisky jag skulle behöva dricka, alternativt hur få inlägg bloggen skulle få, såvida jag inte skulle nöja mig med att läsa om whisky och ljuga om att jag druckit den.

En annan fälla med dryckesbloggar är att de ofta blir väldigt, väldigt nördiga och exkluderar dem som inte är experter.

Nu är jag ju själv ingen expert, utan bara en snubbe som gillar whisky. Faktum är att jag gillar många saker, som t ex att äta och dricka. Jag har inget tv- program där jag puffar på stora cigarrer och jämför känslan av att smaka på en Laphroig med att slicka på ett nytjärat båtdäck, lika lite som jag har en magisterexamen i maltning, är utbildad gourmetkock eller reser på årliga inspirationsresor till Stellenbosch för att finna vinet som passar bäst till cheescake.

Det jag har är lekmannens passion för dryck (bara njuta, inte producera) och mat (bara äta, då jag inte är någon kock och aldrig skulle drömma om att säga "steka på", med ett straight face.), en djup yrkesskada från många år i servicebranschen, samt behov av att skriva något för att hjärnan inte ska domna av helt.

Summan av ovanstående ekvation blir denna blogg: Den kommer att innehålla dryckestips, kuriosa, ett och annat restaurangtips och säkerligen en hel massa gnäll.

Snubblar du över den blir jag glad. Stannar du till och läser blir jag ännu gladare. Om inte så kan jag alltid använda den som min egen lilla dagbok.