Vi drack i sands...snöskogen

Ojojoj. Smakning med Richard Paterson, världens mest iskalle whiskyblender. Icke mindre än åtta underbara whiskies.
De var, som följer:

Jura Elixir.

Jag har, tidigare inte varit någon gigantisk Jura-fan. Troligtvis för att jag smakade sextonåringen och hade förväntat mig...någonting annat...
Men nu är det ju inte den som står anklagade, utan en tolvåring, vid namn Elixir.

Såhär ligger det till. Jura, som whisky har perfekta marknadsföringsmöjligheter: En liten ö i inre Hebriderna, med blott 200 mänskliga invånare och en hela massa rådjur. Ett destilleri, en väg, ett hotell och en affär. Enligt vad jag har hört kan det vara ganska svårt att betala med kort på ön och saknar man kontanter får man vänta på bankomatsnubben som kommer en gång i veckan, med båt.
För övrigt är ön sprängfylld av vidskepelse och myter, kännetecknas av några berg som kallas the Paps of Jura (pattarna) och är platsen där George Orwell skrev sin paranoida roman 1984.

Det som överraskade mig vid mitt första möte med Jura-whiskyn var bara att den inte var ett dugg rökig. Som ö.whisky och dessutom granne med den flytande torvklumpen Islay hade jag förväntat mig lite mer power och ondska i smaken.
Men detta var en gammal överraskning och till denna smakning var jag redo, även om jag aldrig tidigare hade smakat Elixir.

12 år gammal. slutlagrad på bourbon och sherryfat. Len, mild smak, men med en ganska tung kropp och en kraftig eftersmak. Vet inte om det var jag som var nervös för att provningen just hade börjat, men jag inbillade mig att jag kände tillstymmelsen till rök (verkligen pyttelite) i eftersmaken.
I övrigt: En smula frukt, som jag i stridens hetta identifierade som citrus och en hel del kryddor. Jag känner att jag gärna skulle spendera mer tid med den och lära känna den lite bättre, vilket jag mcket väl kan tänkas göra när den enbart kostar 479 spänn på systemet men på det stora hela en väldigt trevlig upplevelse.

Jura Superstition

Hmmm insåg just att jag borde vara mer kortfattad när jag ska orera om så många varianter: Har smakat den förr. Gillade den då, gillar den nu.
Mia tycker den känns fesen, som en whisky som vill vara rökig men inte kan. Det gör inte jag. Jag tycker att kombinationen gammal icke-rökig whisky och ung rökig whisky ger en dryck som är lätt och behaglig, men med en intressant, subtil släng av rök i eftersmaken. I like.

Fettercairn Fior

Mitt livs första möte med Highland-malten Fettercairn, som lever  ett liv lite i skymundan och levererar större delen av sin whisky till Whyte&Mackays blends.
Efter att ha smakat Fettercairn Fior,  en diskret, mild, kryddig whisky med massor av apelsin i eftersmaken vet jag att jag kommer att återvända till fettercairn, för den rustika, icke-fjäskiga elegansen.
Bra där!


Fettercairn 24yo

Fettercairn har en enhörning som logotype. Tänkte bara jag skulle berätta det. Jag vet inte varför de har det och man kan ju tycka det är halvfånig om man är en cynisk, whiskyhatande agnostiker.
själv älskar jag whisky och fyyyy fan vad bra jag tyckte om den här! Liksom denna mytiska sagohäst är Fettercairn 24 diskret, stark och elegant. Varken hästen eller whiskyn är kylfiltrerad och på whiskyn märks det mycket. Mild whisky utan kylfiltrering ger en härlig mustighet och fyllighet som passar fantastiskt bra tillsammans med den här whiskyns mjuka kryddighet.

Den tycks inte finnas hos våran lokala, svenska spritmaffia, men du kan ju pröva att köpa den här, om du lyckas hitta ett pris. Jag gjorde det inte, men den är nog dyr. Den smakar dyrt.

Dalmore Cigar Malt Reserve

Allt snack om cigarrer förvirrar mig: Alltså, jag vet att den är gjord för att passa perfekt med en god cigarr. Och jag hörde vad Richard Paterson sade om den. Men jag vet inte om det var för att han är en så karismatisk talare, men jag tyckte jag kände smaken av cigarr. det är naturligtvis en smakhägring och absolut inte det den smakar eller ska smaka, men jag tyckte ändå den var ganska behaglig.
Framför allt är den sjukt len och behaglig i smaken, med en hyfsat fyllig kropp. Dessutom har den fått en liten sväng i rödvinsfat, vilket ger en härlig, lire syrlig touch på eftersmaken.

Den är möjligen lite pricey för den som inte verkligen är whiskyfantast, men om du, tja, till exempel, låt säga, vill köpa en julklapp till MIG så är detta en bra idè.
För. Jag. Älskar. Den.

Whyte&Mackay 30yo 

Att vara skeptisk till blended whisky är, förstås lika dumt som att vara skeptisk till bourbon. Eller irländsk whisky, eller svensk eller dansk. Du fattar...

Men ändå har jag alltid tyckt att blended whisky är...okej, men bristande i karisma och personlighet. Att en exklusiv blended, som t ex Royal salute eller Johnnie Walker Blue är lite trista, trots den höga kvaliteten. Och det ligger eventuellt något i det.
Det faktum att blendeds, med sin översnälla och lätta grainwhisky skapades som ett alternativ till de tunga single maltsen.
Men det här är exemplet som visserligen inte gjorde mig till blended-fan, men som gav mig en helt ny respekt för blended whisky.
På mitt provningspapper har jag skrivit: Väldigt snäll, mjuk, med viss ekighet och sedan "KARAMELL!" med mina motbjudande spretiga versaler.
Och det står jag för.
Här kan du nästan fysiskt ta på lyxigheten. från första inandning och hela vägen ner i magen skriker den diskret, mild lyx.
Myyyycket god. Finns ej på systemet. har aldrig sett den i en taxfreebutik. När jag hittar den köper jag den. Bums.

Dalmore King Alexander 

Efter mitt smakningsfiasko i förra veckan fick kungen nu revansch! Med en smartare placering i smakningen kom den till sin fulla rätt. Med karakteristisk Dalmore-citrus, plommon från madeiratunnorna, sötma, choklad och syra är detta själva definitionen av en elegant single malt.

Älskar den!

Mackinlays 

Tveklöst kvällens huvudperson. Jag har nämnt den förr och til och med ägnat den ett helt inlägg, så lita på mig när jag säger att blev glad när jag såg denna på bordet!
Efter att den första omgången blev utsåld jävligt fort såg det inte ut som att det skulle bli någon mer Mackinlays. Lyckligtvis behövde fonden från Nya Zeeland mera pengar och bad Richar Paterson om att göra en sats till, så att delar av intäkterna kunde gå till mer restaurering på Antarktis.
Som jag har skrivit tidigare så var jag ju inte helt övertygad sist jag smakade den, men den här gången var jag mentalt förberedd.

Det man måste göra när man smakar den här whiskyn är att ta den för vad det är: det handlar inte om en modern whisky, med en tydlig plan för vem den ska tilltala och vilken stil den ska ha.
Det handlar om en reproduktion av en väldigt gammal whisky. En whisky som smakade annorlunda därför att whisky smakade annorlunda på den tiden och vill man återskapa den så måste man försöka göra det på trovärdigt vis, inte skarva för att dagens konsumenter ska bli nöjda.

Därför annonserar jag stolt att jag har fattat grejen nu, och Mackinlays är en otroligt spännande whisky, just därför att den inte smakar som något annat på marknaden.

En icke insmickrande dram. Väldigt kraftig, men ändå förhållandevis lätt i kroppen. En lätt fruktighet och en lite vass rökighet, som finns närvarande från första sniffen till det sista ropet i eftersmaken, men som aldrig tar överhanden. Utöver det har den en lite skarp ton och väldigt "vassa kanter".

Och jag ser redan fram emot att få smaka den igen!

Och så två extranummer:

Dalmore 18

Till efterrätten på middagen efter smakningen serverades, briljant nog en artonårig Dalmore. Jag har smakat den ett par gånger förr, men alltid direkt efter att ha smakat femtonåringen. I relation till den har Dalmore 18 alltid framstått som kraftig och lite sträv, men nu när den uppenbarade sig i sin ensamheet var det lättare för mig att ta den för vad den är:

En explosion av frukt (Dalmores allestädes närvarande citrus) och sherryfatens lätta, mjuka kryddor.

Som Mat-Tina hade uttryckt det: Jättegott.

Jura Prophecy 

Den enda whisky jag verkligen hade förväntat mig på själva provningen. Egentligen kan jag förstå att Paterson valde bort den till förmån för Superstition. Det är inte så lätt att klämma in en rejält rökig whisky bland alla de mild högländarna, såvida man inte gör det till allra sist och det var helt givet att sålänge som Mackinlays fanns med i smakningen så skulle den komma till sist.

Men det hindrade inte mig! Jag har nämligen undrat länge över hur Juras enda macho-whisky smakar. Och nej jag blev inte besviken, tvärtom.
Om Superstition är en lätt whisky med lite rök i eftersmaken och Prophecy uppges vara en "klassisk ö-whisky", finns det något som gör mig lite nervös. Kan den? Eller blir den bara en dålig kopia?

Nej, Jura Prophecy är ingen kopia. Den är kraftfull, mörk, tung och rökig. Men samtidigt nästan smekande behaglig.

Isle of Jura Prophecy är en suverän rökig whisky! En än så länge väl bevarad och prisvärd hemlighet. Den enda risken är val att en del av dem som anser sig vara puritaner (men i själva verket är fjantar) och anser att rökig whisky görs på Islay, inte anser Prophecy vara fin nog och att den inte är känd nog för resten. Att den faller mellan stolarna.
Hoppas inte det, för den är grym!




Sådärja, det var det. För att summera så täffade jag en gång en turistguide i Skottland. Förutom att svära, önska livet ur folk med husbil, sjunga Rihannas Umbrella och fnittra hysteriskt (underbar snubbe) så sade han något klokt om whisky:

"Det finns ingen dålig whisky. Det närmaste man kommer är en flaska Bells"

Citatet i sig kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag att Grants är värre och som om det inte var nog har jag en indisk blended vid namn Goan Pride i skafferiet och tvivlar på att den kan kategoriseras som något annat än "dålig whisky".

Däremot har jag aldrig upplevt en smakning (plus de två bonusdrickorna) där jag tycker så väldigt bra om allt!
Eftersom jag ändå är en kille som gillar att rangordna så gör jag det här:

10.Fettercairn Fior. Och den tyckte jag ändå mycket om!
9. Dalmore 18. Kanske orättvist, men det är bara för att den ligger mellan 15års och King Alex och skaver.
8. Jura Superstition
7. Jura Elixir
6. Whyte&Mackay 30
5. Jura Prophecy
4. Fettercairn 24
3. Dalmore Cigar Malt
2. Mackinlays för den annorlunda upplevelsen
1. Dalmore King Alexander III. För att gammal kärlek rostar aldrig



Köp dem allihop och pröva själv!

Lägg till bildtext

Lägg till bildtext

Ystad Rules

Nyårsafton-syndromet:  Du har gått och laddat för något i en evighet, haussat upp evenemanget så till den milda grad att det ska relativt mycket till för att du inte ska bli sjukt besviken.

Eftersom jag har jobbat ca 90% av alla nyårsaftnar sedan min artonårsdag skiter jag blankt i den typen av kvällar. Något jag inte skiter i är whiskyprovningar med världens bästa whiskyblender, i sällskap av världens bästa tjej, på ett ställe som jag redan tycker väldigt mycket om.

Så ja, ända sedan jag fick reda på att jag skulle besöka Ystad Saltsjöbad för en provning, och därefter middag, med Richard Paterson från Whyte&Mackay har jag gått omkring och plågat min omgivning med tjat om hur coolt det skulle bli.
Ännu värre har det varit inuti mitt eget huvud: Jag har haft så höga förhoppningar på detta evenemang att jag nog innerst inne var säker på att bli besviken, såvida inte Salma Hayek red in på scenen på en enhörning iförd MFF-färgat raffset och serverade folkmassorna kvalitetswhisky ur naveln, medan Richard Paterson lyfte upp mig på sina axlar och utropade mig till hans tronföljare.

Men nej, jag blev inte ett dugg besviken, tvärtom...

Så här gick det till: Någon dag innan evenemanget började det viskas om att en snöstorm var på väg mot Skåne. Alltså, inte en liten klassisk skånsk snöstorm som får hela landskapet att stanna upp, utan en episk, apokalypsartad Hollywood-variant som skulle dräpa kvinnor och barn, fälla träd och ödelägga infrastrukturer livet ut.
Givetvis skulle stormjäveln komma natten till tisdag och fortsätta under dagen, när vi skulle köra ner till Ystad, och givetvis skulle den vara som värst just där vi skulle köra.
Jag sade hela tiden till Mia att det inte var någon fara, blev det inställt så blev det och det var inte så mycket vi kunde göra åt saken.
Men inne i mitt söta huvud ringde panikens klockor. Vad fan? Blir det inställt så river jag personligen hela Ystad Sandskog i besvikelse...

Men dagen kom och det såg inte så farligt ut. Så vi körde. Under hela resan kände jag mig som killen i det franska socialrealistiska dramat La Haine från 1995 (Se den, den är fantastisk fast den inte handlar om whisky) som faller ned för ett höghus och hela tiden upprepar för sig själv "hittills har allt gått bra..."

Och så kom vi fram! Helskinnade och efter att bara ha sett en endaste liten olycka på vägen. I receptionen (fantastiskt bemötande för övrigt, mer deskpersonal av den kalibern och gladare människor världen över.) fick vi reda på att smakningen skulle bli av samt att våra betalningar fans registrerade precis som de skulle. Friktionsfritt med andra ord och nu var det bara allt annat som kunde gå åt helvete och göra vår mitt i veckan-helg till ett fiasko.

I takt med att tiden gick började jag så smått tro att fiaskot skulle utebli: Den vackra omgivningen, kontrasten mellan kylan, snön, det piskande havet utanför och värmen och den behagliga inredningen inomhus (när jag besöker hotell och restaurangdelen av Ystad Saltsjöbad får jag ibland kämpa  för att inte tro att jag är Hercule Poirot som ska lösa en mordgåta på ett litet badhotell i Hastings 1935) är en fantastisk början på vilket evenemang som helst.

Sedan gick kvällen "från klarhet till klarhet", med allt från välkomsttal av suveräne VD´n Anders Nilsson och en av Sveriges största whiskyauktoriteter Mikael Lundén, till upptäckten att de sex utlovade whiskysorterna vi skulle prova i själva verket var åtta och dessutom av högre kvalitet än vi någonsin vågat tro. Whiskyn förtjänar naturligtvis sitt eget inlägg. Det kommer efter det här.

Dessutom var Richard Paterson på plats. När han väl satte igång med att hålla låda visste jag att det skulle bli en fantastisk kväll.
Han startade med en anekdot från sin bok "Goodness Nose" (om hur det gick till när han först började lära känna den ädla drycken whisky som åttaåring och fick en smäll i bakhuvudet av sin pappa för att han inte tog det på allvar) och fortsatte via en liten historielektion i whisky, till hur man korrekt tittar, doftar och smakar på whisky, till små masterclasses i bland annat Jura och Dalmore whisky.

Jag ska inte fördjupa mig allt för mycket, eftersom ni som läser detta får skylla er själva som inte var där. Bättre lycka under 2014.
Men jag kan säga så mycket som att efter att ha lyssnat på honom i tio minuter var jag så lycklig att jag inte ens hade blivit besviken om han hade avslutat evenemanget där och då. Det var nämligen, för mig redan skyhögt över förväntan.

En liten intim middag därefter gjorde ju knappast saken sämre. Att både mat och dryck höll toppklass gjorde det ännu bättre. Stimulerande middagssälsskap gjorde det hela ännu bättre. Underbart brokig skara vid middagsbordet, med passion (för de flesta) och nyfikenhet (för alla) för whisky, som gemensam nämnare.

Därefter ett besök i baren tillsammans med middagsdeltagarna. Fantastiskt att få sitta och småsnacka med människor som kan så enormt mycket och har en så stor passion för whisky. Får mig att känna mig som en riktig amatör, men får mig även att känna lycka över att ha så mycket kvar att lära.

För vissa saker är roliga att lära sig!

Jag visste redan när jag gick och lade mig på kvällen att vår lilla resa var en gigantisk succé och att jag skulle vårda minnet av den ömt i mitt kvartssamiska hjärta i resten av mitt liv, även om vi hade blivit väckta klockan fem nästa morgon, med en trumpetrevelj, en pungspark och en panerad disktrasa till frukost.

Men nu har jag ju besökt Ystad Saltsjöbad förr, så jag visste vad som väntade: En fantastisk frukost i vacker miljö, ett överdrivet intag av Ägg Benedict från min sida (tre stycken, jag är både stolt och äcklad), och en härlig dag av avkoppling tillsammans med mitt hjärtas dam på en lugn, lyxig spaavdelning.

Ystad Saltsjöbad, Interbrands och Richard Paterson och Mia,  tack för en fantastisk upplevelse! Om jag inte för en retoaktiv infarkt av Ägg Benedict frossan hoppas jag på denna kombo igen. Snart som fan.

För övrigt ämnar jag hädanefter avsluta så många meningar som möjligt med frasen "precis som när jag stängde baren i Ystad med Richard Paterson"

Ystad Saltsjöbads New Haven- inspirerade kurortsstuk får folk att bete sig ovanligt civiliserat och kultiverat. På ett ställe med sämre atmosfär hade Mia gjort dessa moves med foppatofflor på och en snus under läppen.

Två garantier för succe: En extravagant whiskyblenderlegend och en   VD som funnit den perfekta balansen mellan stora gester och blygsam, personlig aproach.

Just när det kändes som en helt fulländad whiskysmakning kom en snubbe in och spelade säckpipa. Och  så blev smakningen fulländad.

Det finns inget dåligt väder, bara bättre och sämre platser att spendera en ledig onsdag. YSB får nog räknas till en av de bättre...

Vart ska man tänka över gårdagens strapatser om inte i en varm utomhuspool?

En sak vågar jag nästan lova: Om någon lärare hade kunnat fängsla mig som Richard Paterson gjorde hade jag  varit hjärnkirurg idag. Eller astronaut. Eller Masterblender...

Er man i Ystad

Efter att ha lurat den hotande sydskånska snöstormen har vi tagit oss helskinnade till Ystad Saltsjöbad. Om två timmar är det dags för middag och whiskyprovning med den legendariske whiskyblandaren Richard The Nose Paterson!

Om detta vill jag gärna uttrycka mig kultiverat men kan bara säga att jag är jävligt taggad! Fy fan vad kul det ska bli!

Räknar med att återkomma med träffsäkra analyser om prövade whiskies, men först väntar en morgondag fylld av spa, vila och en shitload of eggs benedict från YSB's finfina frukostbuffe.

Utomhuspoolen tror jag dock vi skippar då den ser lite väl sval ut

Ancnoc 12

Myten om den snåle skotten känner väl de flesta till. Nu är jag varken skotte eller socialantropolog, men jag har ändå, utifrån mina besök i Skottland, mina erfarenheter av skottar och mina djupt rotade fördomar fått för mig att det ligger en hel del sanning i det.
Och det tror jag att alla whiskyälskare ska vara glada för. Speciellt med tanke på hur många riktigt bra single malts man kan få tag på för en billig penning.

Imorgon beger jag och min kära oss ner till Ystad för att smaka god whisky, äta middag och kasta vördnadsfulla blickar på Richard Paterson, och av naturliga skäl har jag just nu svårt att tänka på annat.

Därför tänkte jag att jag skulle komma i stämning och värma upp lite inför morgondagen genom att dricka en liten dram.
Eftersom det nog blir rikligt med Paterson-whisky imorgon kändes det onödigt att smaka på sådant ikväll och därför föll valet istället på en budget-flarra: Ancnoc 12yo från Knockdhu Distillery, nära Aberdeen i nordöstra Skottland.

Och jävlar säger jag: det första ordet som slår mig är behaglig. Därefter lågmäld, eller möjligen finstämd. Drycken är mjuk och lätt, med en tydlig smak av malt, utan några speciella smakexplosioner och tricks.
Min sambo, som för övrigt är den perfekta whiskydrickaren i mina ögon, då hon saknar all slags pretentioner, skiter blankt i vilket märke eller hur häftigt och exklusivt det där, utan bara är intresserad av doften och smaken, tycker att den smakar som ett typiskt whiskydestilleri doftar (grödor och malt!) och jag är benägen att hålla med.
Därefter, och speciellt efter att whiskyn har fått stå och öppna upp sig, kommer en tydlig, men inte överdriven ton av gröna äpplen in i bilden, i både doft och eftersmak.

Systembolaget beskriver den som "Nyanserad, elegant smak med fatkaraktär, inslag av persika, ljunghonung, apelsin, halm och örter". 
Av det fattar jag ingenting: Visst, den är ganska elegant, men jag kan inte riktigt hitta den där fatnyansen, saknar persikan, apelsinen och örterna. Halm kan jag möjligtvis hålla med om och ljunghonung vet jag inte ens vad fan det är. Men vad vet jag? Jag är bara en kille som känner äppelsmak.

Min enda invändning är att kombinationen av maltigheten och äpplena gör att den känns lite "spritig" i eftersmaken.

På det stora hela en väldigt trevlig upplevelse till ett suveränt pris. Varma rekommendationer.

Den här pavan gör ingen förnärmad. Den vill bara väl och är aldrig hård och ond, inte ens mot dem som förtjänar det.

Test med levande försöksperson

Igår fick hade jag fint främmande från ett annat län. Jojo ilade ner från Halmstad, med planen att vi skulle pröva lite whisky i all anspråkslöshet.

Så det gjorde vi.

Den första whiskyn, som inte ingick i smakningen, var en Glenfiddich 21, som jag hittade i skafferiet, där den stått bortglömd och surat alldeles för länge. Den drack vi till kaffet och det funkade ganska bra.
På flaskan står det att den har smak av vanilj, toffee och nytt läder. Jag vet inte vad jag ska säga om saken. Letade förgäves efter det nya lädret, men hittade ingenting.
Däremot tyckte jag att den innehöll en del frukt, vilket väl får anses ganska naturligt, eftersom den är slutlagrad på romfat.
Hursomhelst så är den inte så dum alls, och det känns lite synd att den stått bortglömd så länge. Men nu kommer jag ihåg den till nästa gång. Rund, söt och väldigt behaglig att dricka, även om jag kanske inte hade velat ge1049 spänn på systemet för den.

Men nu var det inte det vi skulle prata om! Det var nämligen vår dödsseriösa smakning det gällde. Tanken var ju att Jojo skull få pröva lite olika varianter för att vidga sina vyer och kanske upptäcka lite mer om sin personliga smak.

Så vi prövade fem sorter:

Whisky nr.1: För att peka på skillnader mellan blendeds och singles startade vi ut med att pröva Whyte&Mackay Special, som är en hygglig blend, i samma liga som Grants och Famous Grouse, även om den är lite bättre i mina ögon. Dock kan man inte gömma sig från det faktum att den har en ganska tun, intetsägande doft, inte smakar jättemycket och har en eftersmak som är lite...skarp?
Men på det stora hela en helt okej blend, som gör sig bättre med 50% soda eller lite Ginger Ale eller i en cocktail.

Whisky nr.2: För att den goda Jojo inte skulle bli förbannad över min bristande gästfrihet var jag tvungen att blixtsnabbt vandra vidare till en single malt av det snällare slaget. (Han gillade verkligen inte Whyte&Mackay).
Glengoyne 15, är arketypen för en snäll, behaglig whisky. Lätt, rund, aningen maltig och med en liten sherryfatsfinish är den precis lagom som snackewhisky, eller för någon som inte gillar allt för kraftiga smaker. Dock är sherryfinishen så diskret att jag inte ens lade märke till den, utan trodde att det var en mer klassiskt lagrad whisky. Tji fick jag.
Är du sugen på att ha en snäll rackare i skåpet, som du utan att skämmas kan servera för dina gäster så kostar den ca 500 kronor på systemet.

Whisky nr.3: Eller, som man kanske borde kalla den: Nu börjar det hända grejer whiskyn, var ingen mindre än Old Pulteney 21.
Förutom att den blev korad till årets whisky 2012 av Jim Murray, vill jag personligen kora den till "Whiskyn som fanimej har allt"
Det är en highland malt, men det kan man inte tro. Den är lagrad på både bourbon och sherryfat, men är ändå förbluffande kraftig. Salt, men inte lika salt sin tolvåriga lillebror. Sherryn och det faktum att den inte är kylfiltrerad, gör att den både blir rund, fyllig och lite torr. Dessutom tycker jag att man, bland all vanilj som släpps loss efter att den fått luftas ett tag, har en pytte, pytteliten aning av rök i eftersmaken.

För att vara Halmstadbo har Jojo förbluffande bra smak, visade han när han höjde på ögonbrynen och direkt korade Old Pulteney 21, till den nästa flaskan han ska köpa. Smart kille. Alla borde köpa den och har man inte lust att lägga 1300 spänn på systemet kan man med lite tur hitta den i en välsorterad taxfreebutik.

Whisky nr.4: Eller, som man kanske ska kalla den, stackaren som prövades efter kvällens vinnare Old Pulteney, var ingen mindre än min personliga älskling Dalmore King Alexander III. Tyvärr så visar det faktum att denna whisky kom som nr4 i smakningen, att jag är en jävla amatör.
Hade vi provat den direkt efter Glengoyne som jag hade tänkt från början, hade vi upplevt en oerhört komplex whisky, med en söt, behaglig doft som ständigt skiftar karaktär (vilket är rätt naturligt med en whisky som har bott i bourbon, sherry, portvins, madeira, marsala och rödvins-fat)
Vi hade även fått uppleva en fyllig, söt och lätt kryddad smak, med små delikata syrliga toner och en lite för kort eftersmak.
Det fick vi inte nu. Eftersom Old Pulteneys kraft fortfarande hängde kvar och stal showen.

Bättre lycka nästa gång för denna lyxwhisky. alltså.

Whisky nr.5: Om jag fattade ett riktigt beslut i denna smakning var det givetvis att avsluta med den här. Ardbeg Alligator är en specialvariant från peat-kungarna Ardbeg. De har eldat så hårt på fatens insida att träet spricker upp och får ett mönster som påminner om alligatorskinn. Smaksmässigt ger det en väldigt rökig, kryddig och bränd historia, som fick den gode Jojo att kippa efter andan och drömma sig tillbaks till någon av de snällare varianterna vi prövat tidigare.
Själv tycker mest det är häftigt hur den kan ha en så aggressivt rökig doft, för att sedan verka nästan mild när man smakar på den.
Fram tills man sväljer den, vill säga, för då exploderar den som en rökig handgranat under tungan och lämnar en stickande, rivande känsla i såväl mun, svalg som bröstkorg. En fantastisk whisky för kalla dagar och en värdig avslutning på smakningen.

Om jag ska döma efter hans ansiktsuttryck så rangordnar Jojo som följer:

1.Old Pulteney 21
2.Dalmore King Alexander
3.Glengoyne 15
4Whyte&Mackay Special
5.Ardbeg Alligator

Och själv säger jag (inte skrivet i sten, men som det kändes igår)

1.Old Pulteney 21
2.Ardbeg Alligator
3.Dalmore King Alexander
4.Glengoyne 15
5.Whyte&Mackay Special

Sedan rundade vi av kvällen på stans bästa whiskybar/after work helvetet, där vi fick var sin övermättande Erdinger Weissbier och jag fick en sauterneslagrad Ardbeg Galileo och min kumpan fick en Mackmyra Special 05, innan han insåg att det var en kvart kvar tills kvällens sista tåg mot Halland körde och så var whiskysagan slut.

För den här gången

Bloggen är inte död

Det bara luktar så, fram tills på måndag när jag kommer hem från jobb