Så det gjorde vi.
Den första whiskyn, som inte ingick i smakningen, var en Glenfiddich 21, som jag hittade i skafferiet, där den stått bortglömd och surat alldeles för länge. Den drack vi till kaffet och det funkade ganska bra.
På flaskan står det att den har smak av vanilj, toffee och nytt läder. Jag vet inte vad jag ska säga om saken. Letade förgäves efter det nya lädret, men hittade ingenting.
Däremot tyckte jag att den innehöll en del frukt, vilket väl får anses ganska naturligt, eftersom den är slutlagrad på romfat.
Hursomhelst så är den inte så dum alls, och det känns lite synd att den stått bortglömd så länge. Men nu kommer jag ihåg den till nästa gång. Rund, söt och väldigt behaglig att dricka, även om jag kanske inte hade velat ge1049 spänn på systemet för den.
Men nu var det inte det vi skulle prata om! Det var nämligen vår dödsseriösa smakning det gällde. Tanken var ju att Jojo skull få pröva lite olika varianter för att vidga sina vyer och kanske upptäcka lite mer om sin personliga smak.
Så vi prövade fem sorter:
Whisky nr.1: För att peka på skillnader mellan blendeds och singles startade vi ut med att pröva Whyte&Mackay Special, som är en hygglig blend, i samma liga som Grants och Famous Grouse, även om den är lite bättre i mina ögon. Dock kan man inte gömma sig från det faktum att den har en ganska tun, intetsägande doft, inte smakar jättemycket och har en eftersmak som är lite...skarp?
Men på det stora hela en helt okej blend, som gör sig bättre med 50% soda eller lite Ginger Ale eller i en cocktail.
Whisky nr.2: För att den goda Jojo inte skulle bli förbannad över min bristande gästfrihet var jag tvungen att blixtsnabbt vandra vidare till en single malt av det snällare slaget. (Han gillade verkligen inte Whyte&Mackay).
Glengoyne 15, är arketypen för en snäll, behaglig whisky. Lätt, rund, aningen maltig och med en liten sherryfatsfinish är den precis lagom som snackewhisky, eller för någon som inte gillar allt för kraftiga smaker. Dock är sherryfinishen så diskret att jag inte ens lade märke till den, utan trodde att det var en mer klassiskt lagrad whisky. Tji fick jag.
Är du sugen på att ha en snäll rackare i skåpet, som du utan att skämmas kan servera för dina gäster så kostar den ca 500 kronor på systemet.
Whisky nr.3: Eller, som man kanske borde kalla den: Nu börjar det hända grejer whiskyn, var ingen mindre än Old Pulteney 21.
Förutom att den blev korad till årets whisky 2012 av Jim Murray, vill jag personligen kora den till "Whiskyn som fanimej har allt"
Det är en highland malt, men det kan man inte tro. Den är lagrad på både bourbon och sherryfat, men är ändå förbluffande kraftig. Salt, men inte lika salt sin tolvåriga lillebror. Sherryn och det faktum att den inte är kylfiltrerad, gör att den både blir rund, fyllig och lite torr. Dessutom tycker jag att man, bland all vanilj som släpps loss efter att den fått luftas ett tag, har en pytte, pytteliten aning av rök i eftersmaken.
För att vara Halmstadbo har Jojo förbluffande bra smak, visade han när han höjde på ögonbrynen och direkt korade Old Pulteney 21, till den nästa flaskan han ska köpa. Smart kille. Alla borde köpa den och har man inte lust att lägga 1300 spänn på systemet kan man med lite tur hitta den i en välsorterad taxfreebutik.
Whisky nr.4: Eller, som man kanske ska kalla den, stackaren som prövades efter kvällens vinnare Old Pulteney, var ingen mindre än min personliga älskling Dalmore King Alexander III. Tyvärr så visar det faktum att denna whisky kom som nr4 i smakningen, att jag är en jävla amatör.
Hade vi provat den direkt efter Glengoyne som jag hade tänkt från början, hade vi upplevt en oerhört komplex whisky, med en söt, behaglig doft som ständigt skiftar karaktär (vilket är rätt naturligt med en whisky som har bott i bourbon, sherry, portvins, madeira, marsala och rödvins-fat)
Vi hade även fått uppleva en fyllig, söt och lätt kryddad smak, med små delikata syrliga toner och en lite för kort eftersmak.
Det fick vi inte nu. Eftersom Old Pulteneys kraft fortfarande hängde kvar och stal showen.
Bättre lycka nästa gång för denna lyxwhisky. alltså.
Whisky nr.5: Om jag fattade ett riktigt beslut i denna smakning var det givetvis att avsluta med den här. Ardbeg Alligator är en specialvariant från peat-kungarna Ardbeg. De har eldat så hårt på fatens insida att träet spricker upp och får ett mönster som påminner om alligatorskinn. Smaksmässigt ger det en väldigt rökig, kryddig och bränd historia, som fick den gode Jojo att kippa efter andan och drömma sig tillbaks till någon av de snällare varianterna vi prövat tidigare.
Själv tycker mest det är häftigt hur den kan ha en så aggressivt rökig doft, för att sedan verka nästan mild när man smakar på den.
Fram tills man sväljer den, vill säga, för då exploderar den som en rökig handgranat under tungan och lämnar en stickande, rivande känsla i såväl mun, svalg som bröstkorg. En fantastisk whisky för kalla dagar och en värdig avslutning på smakningen.
Om jag ska döma efter hans ansiktsuttryck så rangordnar Jojo som följer:
1.Old Pulteney 21
2.Dalmore King Alexander
3.Glengoyne 15
4Whyte&Mackay Special
5.Ardbeg Alligator
Och själv säger jag (inte skrivet i sten, men som det kändes igår)
1.Old Pulteney 21
2.Ardbeg Alligator
3.Dalmore King Alexander
4.Glengoyne 15
5.Whyte&Mackay Special
Sedan rundade vi av kvällen på stans bästa whiskybar/after work helvetet, där vi fick var sin övermättande Erdinger Weissbier och jag fick en sauterneslagrad Ardbeg Galileo och min kumpan fick en Mackmyra Special 05, innan han insåg att det var en kvart kvar tills kvällens sista tåg mot Halland körde och så var whiskysagan slut.
För den här gången
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar