De var, som följer:
Jura Elixir.
Jag har, tidigare inte varit någon gigantisk Jura-fan. Troligtvis för att jag smakade sextonåringen och hade förväntat mig...någonting annat...
Men nu är det ju inte den som står anklagade, utan en tolvåring, vid namn Elixir.
Såhär ligger det till. Jura, som whisky har perfekta marknadsföringsmöjligheter: En liten ö i inre Hebriderna, med blott 200 mänskliga invånare och en hela massa rådjur. Ett destilleri, en väg, ett hotell och en affär. Enligt vad jag har hört kan det vara ganska svårt att betala med kort på ön och saknar man kontanter får man vänta på bankomatsnubben som kommer en gång i veckan, med båt.
För övrigt är ön sprängfylld av vidskepelse och myter, kännetecknas av några berg som kallas the Paps of Jura (pattarna) och är platsen där George Orwell skrev sin paranoida roman 1984.
Det som överraskade mig vid mitt första möte med Jura-whiskyn var bara att den inte var ett dugg rökig. Som ö.whisky och dessutom granne med den flytande torvklumpen Islay hade jag förväntat mig lite mer power och ondska i smaken.
Men detta var en gammal överraskning och till denna smakning var jag redo, även om jag aldrig tidigare hade smakat Elixir.
12 år gammal. slutlagrad på bourbon och sherryfat. Len, mild smak, men med en ganska tung kropp och en kraftig eftersmak. Vet inte om det var jag som var nervös för att provningen just hade börjat, men jag inbillade mig att jag kände tillstymmelsen till rök (verkligen pyttelite) i eftersmaken.
I övrigt: En smula frukt, som jag i stridens hetta identifierade som citrus och en hel del kryddor. Jag känner att jag gärna skulle spendera mer tid med den och lära känna den lite bättre, vilket jag mcket väl kan tänkas göra när den enbart kostar 479 spänn på systemet men på det stora hela en väldigt trevlig upplevelse.
Jura Superstition
Hmmm insåg just att jag borde vara mer kortfattad när jag ska orera om så många varianter: Har smakat den förr. Gillade den då, gillar den nu.
Mia tycker den känns fesen, som en whisky som vill vara rökig men inte kan. Det gör inte jag. Jag tycker att kombinationen gammal icke-rökig whisky och ung rökig whisky ger en dryck som är lätt och behaglig, men med en intressant, subtil släng av rök i eftersmaken. I like.
Fettercairn Fior
Mitt livs första möte med Highland-malten Fettercairn, som lever ett liv lite i skymundan och levererar större delen av sin whisky till Whyte&Mackays blends.
Efter att ha smakat Fettercairn Fior, en diskret, mild, kryddig whisky med massor av apelsin i eftersmaken vet jag att jag kommer att återvända till fettercairn, för den rustika, icke-fjäskiga elegansen.
Bra där!
Fettercairn 24yo
Fettercairn har en enhörning som logotype. Tänkte bara jag skulle berätta det. Jag vet inte varför de har det och man kan ju tycka det är halvfånig om man är en cynisk, whiskyhatande agnostiker.
själv älskar jag whisky och fyyyy fan vad bra jag tyckte om den här! Liksom denna mytiska sagohäst är Fettercairn 24 diskret, stark och elegant. Varken hästen eller whiskyn är kylfiltrerad och på whiskyn märks det mycket. Mild whisky utan kylfiltrering ger en härlig mustighet och fyllighet som passar fantastiskt bra tillsammans med den här whiskyns mjuka kryddighet.
Den tycks inte finnas hos våran lokala, svenska spritmaffia, men du kan ju pröva att köpa den här, om du lyckas hitta ett pris. Jag gjorde det inte, men den är nog dyr. Den smakar dyrt.
Dalmore Cigar Malt Reserve
Allt snack om cigarrer förvirrar mig: Alltså, jag vet att den är gjord för att passa perfekt med en god cigarr. Och jag hörde vad Richard Paterson sade om den. Men jag vet inte om det var för att han är en så karismatisk talare, men jag tyckte jag kände smaken av cigarr. det är naturligtvis en smakhägring och absolut inte det den smakar eller ska smaka, men jag tyckte ändå den var ganska behaglig.
Framför allt är den sjukt len och behaglig i smaken, med en hyfsat fyllig kropp. Dessutom har den fått en liten sväng i rödvinsfat, vilket ger en härlig, lire syrlig touch på eftersmaken.
Den är möjligen lite pricey för den som inte verkligen är whiskyfantast, men om du, tja, till exempel, låt säga, vill köpa en julklapp till MIG så är detta en bra idè.
För. Jag. Älskar. Den.
Whyte&Mackay 30yo
Att vara skeptisk till blended whisky är, förstås lika dumt som att vara skeptisk till bourbon. Eller irländsk whisky, eller svensk eller dansk. Du fattar...
Men ändå har jag alltid tyckt att blended whisky är...okej, men bristande i karisma och personlighet. Att en exklusiv blended, som t ex Royal salute eller Johnnie Walker Blue är lite trista, trots den höga kvaliteten. Och det ligger eventuellt något i det.
Det faktum att blendeds, med sin översnälla och lätta grainwhisky skapades som ett alternativ till de tunga single maltsen.
Men det här är exemplet som visserligen inte gjorde mig till blended-fan, men som gav mig en helt ny respekt för blended whisky.
På mitt provningspapper har jag skrivit: Väldigt snäll, mjuk, med viss ekighet och sedan "KARAMELL!" med mina motbjudande spretiga versaler.
Och det står jag för.
Här kan du nästan fysiskt ta på lyxigheten. från första inandning och hela vägen ner i magen skriker den diskret, mild lyx.
Myyyycket god. Finns ej på systemet. har aldrig sett den i en taxfreebutik. När jag hittar den köper jag den. Bums.
Dalmore King Alexander
Efter mitt smakningsfiasko i förra veckan fick kungen nu revansch! Med en smartare placering i smakningen kom den till sin fulla rätt. Med karakteristisk Dalmore-citrus, plommon från madeiratunnorna, sötma, choklad och syra är detta själva definitionen av en elegant single malt.
Älskar den!
Mackinlays
Tveklöst kvällens huvudperson. Jag har nämnt den förr och til och med ägnat den ett helt inlägg, så lita på mig när jag säger att blev glad när jag såg denna på bordet!
Efter att den första omgången blev utsåld jävligt fort såg det inte ut som att det skulle bli någon mer Mackinlays. Lyckligtvis behövde fonden från Nya Zeeland mera pengar och bad Richar Paterson om att göra en sats till, så att delar av intäkterna kunde gå till mer restaurering på Antarktis.
Som jag har skrivit tidigare så var jag ju inte helt övertygad sist jag smakade den, men den här gången var jag mentalt förberedd.
Det man måste göra när man smakar den här whiskyn är att ta den för vad det är: det handlar inte om en modern whisky, med en tydlig plan för vem den ska tilltala och vilken stil den ska ha.
Det handlar om en reproduktion av en väldigt gammal whisky. En whisky som smakade annorlunda därför att whisky smakade annorlunda på den tiden och vill man återskapa den så måste man försöka göra det på trovärdigt vis, inte skarva för att dagens konsumenter ska bli nöjda.
Därför annonserar jag stolt att jag har fattat grejen nu, och Mackinlays är en otroligt spännande whisky, just därför att den inte smakar som något annat på marknaden.
En icke insmickrande dram. Väldigt kraftig, men ändå förhållandevis lätt i kroppen. En lätt fruktighet och en lite vass rökighet, som finns närvarande från första sniffen till det sista ropet i eftersmaken, men som aldrig tar överhanden. Utöver det har den en lite skarp ton och väldigt "vassa kanter".
Och jag ser redan fram emot att få smaka den igen!
Och så två extranummer:
Dalmore 18
Till efterrätten på middagen efter smakningen serverades, briljant nog en artonårig Dalmore. Jag har smakat den ett par gånger förr, men alltid direkt efter att ha smakat femtonåringen. I relation till den har Dalmore 18 alltid framstått som kraftig och lite sträv, men nu när den uppenbarade sig i sin ensamheet var det lättare för mig att ta den för vad den är:
En explosion av frukt (Dalmores allestädes närvarande citrus) och sherryfatens lätta, mjuka kryddor.
Som Mat-Tina hade uttryckt det: Jättegott.
Jura Prophecy
Den enda whisky jag verkligen hade förväntat mig på själva provningen. Egentligen kan jag förstå att Paterson valde bort den till förmån för Superstition. Det är inte så lätt att klämma in en rejält rökig whisky bland alla de mild högländarna, såvida man inte gör det till allra sist och det var helt givet att sålänge som Mackinlays fanns med i smakningen så skulle den komma till sist.
Men det hindrade inte mig! Jag har nämligen undrat länge över hur Juras enda macho-whisky smakar. Och nej jag blev inte besviken, tvärtom.
Om Superstition är en lätt whisky med lite rök i eftersmaken och Prophecy uppges vara en "klassisk ö-whisky", finns det något som gör mig lite nervös. Kan den? Eller blir den bara en dålig kopia?
Nej, Jura Prophecy är ingen kopia. Den är kraftfull, mörk, tung och rökig. Men samtidigt nästan smekande behaglig.
Isle of Jura Prophecy är en suverän rökig whisky! En än så länge väl bevarad och prisvärd hemlighet. Den enda risken är val att en del av dem som anser sig vara puritaner (men i själva verket är fjantar) och anser att rökig whisky görs på Islay, inte anser Prophecy vara fin nog och att den inte är känd nog för resten. Att den faller mellan stolarna.
Hoppas inte det, för den är grym!
Sådärja, det var det. För att summera så täffade jag en gång en turistguide i Skottland. Förutom att svära, önska livet ur folk med husbil, sjunga Rihannas Umbrella och fnittra hysteriskt (underbar snubbe) så sade han något klokt om whisky:
"Det finns ingen dålig whisky. Det närmaste man kommer är en flaska Bells"
Citatet i sig kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag att Grants är värre och som om det inte var nog har jag en indisk blended vid namn Goan Pride i skafferiet och tvivlar på att den kan kategoriseras som något annat än "dålig whisky".
Däremot har jag aldrig upplevt en smakning (plus de två bonusdrickorna) där jag tycker så väldigt bra om allt!
Eftersom jag ändå är en kille som gillar att rangordna så gör jag det här:
10.Fettercairn Fior. Och den tyckte jag ändå mycket om!
9. Dalmore 18. Kanske orättvist, men det är bara för att den ligger mellan 15års och King Alex och skaver.
8. Jura Superstition
7. Jura Elixir
6. Whyte&Mackay 30
5. Jura Prophecy
4. Fettercairn 24
3. Dalmore Cigar Malt
2. Mackinlays för den annorlunda upplevelsen
1. Dalmore King Alexander III. För att gammal kärlek rostar aldrig
Köp dem allihop och pröva själv!
 |
| Lägg till bildtext |
 |
| Lägg till bildtext |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar