Old Malt Cask Caol Ila 15

"Men, om den har varit på en massa olika fat, då är det ju inte en Single Malt!" Joooo min vän, det är det visst. Däremot så är det ingen Single Cask.
Man kan gräla med sig själv och andra, i evigheten och en dag, omkring vari den sanna konsten ligger när det gäller att göra whisky.
Är det att hitta rätt fat, rätt malt, eller fixa malten själv? Att blanda rätt, för att finna den önskade smaken?
Jag har ingen aning, för jag jobbar inte med whiskytillverkning och egentligen skiter jag nog i vilket.

Däremot så är jag av åsikten att en "perfekt" whisky inte alltid är roligast att dricka. Jag har bottenlös respekt för virtuoser som Richard Paterson, som kan blanda ihop en underbar whisky, lagrad på mer än sex olika sorters fat och få fram just den eftersträvade doften, smaken och karaktären.

Är man sugen på en speciell slags whisky är det underbart att det finns en perfekt whisky för varje tillfälle.

Men vissa dagar vill man ha något annat; en vildsint whisky, som är spretig, utmanande och långt ifrån perfekt. Då passar det perfekt med en single cask. 

Douglas Laing är en firma, som förutom att de har egna serier med blended whisky, tex Islay-hopkoket Big Peat, även släpper single malt uttryck under namnet Old Malt Cask, med parollen "no coloring, no chill filtering, no nonsense."

Det enda de gör (förutom att välja bra fat, vilket är något av det svåraste i whiskyvärlden) är att vattna ner brygden till 50% alkohol och buteljera.

Resultatet blir, eftersom de buteljerar whisky från alla möjliga delar av Skottland, väldigt olika, men med några omisskänneliga gemensamma nämnare: tjockt,köttigt, brokigt, annorlunda och väldigt spännande.

En av de roligaste varianter jag någonsin prövat var en läskande syrlig fjortonårig Deanston, men den har jag aldrig lyckats hitta igen, så här kommer dess raka motsats:

Caol Ila 15. The salt of Islay är en riktig jävla sjörövarwhisky: 

Köttig, salt, en aning rökig och med en överväldigande kraft, som gör den ganska jobbig, men väldigt rolig att dricka. Denna single cask innehåller massor av smaksnyanser som man i de traditionella buteljeringarna arbetar stenhårt för att slipa bort, vilket gör att det inte handlar om en avslappnande fram, utan en utmaning, där både näsa och smaklökar får jobba hårt.

Men det är värt det. Den late drinkaren bör hålla dig långt väck. Den modige belönas med salta kraftiga aromer av både tjära, tång och bacon. 

Spännande shit.

Och så dagens uppmaning: springer du på en flaska old malt cask? Köp den! Om du inte vill ha den själv så finns det säkert någon vän som vill. Just den här varianten finns bara i 299 exemplar, så fundera inte för länge.

Manliga män och booze

Det finns bilder som man knappast behöver vara Astrid Lindgren för att visualisera.
Tänk dig en självutnämnd karlakarl, i färd med att montera en nyinköpt möbel.  Hans ansiktsfärg tyder på att blodtrycket börjar närma sig djupt riskabla höjder.Han blir mer och mer irriterad och gud nåde den jävel som försöker komma med tips och råd. Han är ju en man! Han kan det här, och om inte han kan montera skiten så är det ingen annan som kan heller.

Möbeln börjar sakta ta form, men istället för att vara rak och solid känns den skev och ranglig, lite mer Sagrada Familia eller lutande tornet i Pisa än, Fort Knox, eller nåt...

Det är en bild som slår mig ganska ofta i yrkeslivet. En viss kategori av män (och ja det är en man, alltid, varje gång, inga undantag.) ser det som en grov förolämpning att någon vill hjälpa dem. De har styr på det här, de är ju...män.

Detta är en grupp av män som jag finner måttlöst fascinerande. De finns i alla former; från den självutnämnde connoisseuren som lärt sig på morgon-tv att Laphroaig är den bästa whiskyn eftersom den påminner om att, ja just det, kyssa ett nytjärat båtdäck, via hipstervarianten med ett aldrig sinande förråd av facktermer, ppm-halter och obskyra favoritdestillerier, men utan egen smak, till Tim Allen-mannen, som blir djupt sårad vid frågan "kan jag hjälpa dig", eftersom han MINSANN har styr på saker och ting och därefter stormar med expressfart mot hyllan med Famous Grouse eftersom det är den bästa whiskyn.

Jag anser mig inte vara ett orakel som sitter inne med alla svar. Jag anser mig inte heller vara en profet som måste följas och jag blir inte sårad för att folk klarar sig utan min guidning när de ska välja vilken alkoholhaltiga dryck de ska köpa.
Däremot kan jag känna en viss sorg för att människors stolthet ska hindra dem från nya upplevelser eller möjligen kunskaper.

Om jag besöker en butik snackar jag hemskt gärna med personalen. Det kan ju vara så att de har några spännande tips åt mig om något jag aldrig har provat. Eller så kan jag mer än dem, men kan ändå få nya perspektiv genom att höra deras åsikter.

Egentligen vet jag inte vart jag vill komma med den här texten, jag vet bara att det finns en bild jag har svårt att le åt: mannen som, trots sin omåttliga kunskap tveksamt tar emot ett smakprov med whisky; han betraktar, doftar, smakar, smackar och säger slutligen triumferande: "jag tror den är lagrad på ekfat." Jo tjenare...

När det gäller kvinnor, denna hunsade minoritet bland dryckesentusiaster, har jag ännu inte mött någon som kategoriskt anser sig veta vad som är bäst och vägrar lyssna på vad andra människor har att säga. Däremot så brukar de komma med de bästa poängerna när drycken diskuteras. Därför att de inte låter sitt ego stå i vägen för deras upplevelser.

Bara för att inte verka allt för kategorisk skyndar jag mig att deklarera att det inte är alla män som bär på maskulin kunskapsängslan. det finns massor av snubbar, både kunniga och okunniga, som är helt underbara att snacka med, utbyta åsikter, anekdoter och så vidare.

Så död åt kunskapsängslan, märkesfixering och enkelspårighet. Fram med kunskapstörst och nyfikenhet.

Bara för att du har monterat massor av möbler i dina dagar betyder det inte att frugan inte har en poäng när hon undrar varför du har åtta skruvar över.

Här ser ni en kille som vet att whisky måste vara lagrad på ekfat  i minst tre år. 

Gör som Stefan

Nu är det snart helg, och jag har bara två uppmaningar: Den ena är såklart att vara snäll mot dina nära och kära.
Den andra är att oavsett vad du gör, gör som min fantastiske svåger Stefan och hans familj, stanna upp och ta dig tid att njuta lite.
Våga stanna upp och smaka på saker. Du behöver inte gå all in på klass (här har Stefan hittat tre saker i vinbaren på mitt jobb; en Siepi supertoscaner, det spanska lyxvinet Vega Sicilia Unico och Tesseron lot 29, kanske världens bästa cognac) men följ deras exempel och förvandla slentrian till upplevelser, genom att smaka, dofta och tänka efter.

Halleluja ha en trevlig helg