Detta är våra insikter:
Malmö Öl och Whisky Festival är en ganska liten mässa, i en ganska liten stad. Och det märks. När de stora mässorna bjuder på åtskilliga väletablerade varumärken med avancerade montrar: backdrops, pynt, scener, ja allt möjligt skoj, så fick mässbesökarna i Malmö nöja sig med lite enklare varianter.
Av de stora märkena (nu tänker jag på whisky) var det i stort sett bara Glenfiddich, Balvenie, Bowmore, Laphroaig och Mackmyra som visade sig.
Annars handlade det mest om independent bottlers och importörer. Detta gav resultatet att mässan var ganska liten och många av utställarna snarare liknade försäljningsstånd på Malmöfestivalen.
Är man inte hyfsat insatt i whiskyvärlden kan jag tänka mig att det var ganska svårnavigerat.
Vad ölen beträffar ska jag egentligen inte uttala mig, eftersom jag har ganska dålig koll, men det kändes som att biran var bättre representerad.
Systemet med smakprovskuponger, istället för möjligheten att betala kontant för ett smakprov hade väl antagligen med skandinavisk byråkrati att göra, men kändes bara...lite efterblivet?
En annan nackdel med att mässan är så liten är bristen på "övriga" aktiviteter och alternativ. Där stora mässor erbjuder alla möjliga former av shopping och framför allt matalternativ erbjöd Malmö Öl och Whisky i stort sett ingenting.
Med tanke på att öppettiderna för fredagen var 15.00 till 00.00 hade det kanske varit bra om det fanns andra möjligheter till utfodring än den enda restaurangen. Lyckligtvis gjorde mässan storlek ändå att det inte fanns anledning att stanna jättelänge.
Låter jag gnällig och negativ? Det är möjligt, men då vill jag ändå understryka att vi hade fruktansvärt trevligt!
Anledningarna till vår trivsel är som följer:
1. Att i gott sällskap dricka och diskutera högkvalitativa alkoholhaltiga drycker är både intressant och underhållande. När man ger sig tid att verkligen smaka på, lära känna och diskutera ädla drycker är det inget snack om att det är kultur det handlar om.
Mässan i Malmö hade, trots att den är liten, gott om briljanta alternativ, för den som gav sig tid att leta upp dem. Och det gjorde vi definitivt.
2. Oavsett hur liten mässan är så fanns det ändå en hel del bra utställare: Från de stora märkena, till mindre firmor. Det fanns många fantastiska produkter och utbudet var tillräckligt brett för att man skulle kunna prova lite av varje; t ex så hade Interbrands, som står för nordenförsäljningen av några av världens bästa whiskies, som Dalmore och Jura, valt att fokusera på helt andra produkter, nämligen Hine Cognac och Angostura Rom.
Rom, som ju är det absolut hetaste just nu, fanns även representerat av bland annat El Dorado.
3. Det är alltid kul när många kunniga människor samlas för att demonstrera sina produkter. Roligast blir det såklart när tillverkarna själva finns på plats för att presentera sina varor: som många av ölmärkena och danska whiskydestilleriet Braunstein.
Panelens dom
Den törstiga trion hann smaka en hel del under dagen och kvällen: En hel del öl, varav det mesta redan har flytt från min hjärna, då öl är ett mysterium för mig. Det jag kommer ihåg är att vi startade med en pilsner från Stockeboda Gård, den serverades pissljummen av en ganska sur dam och smakade...bira... Vi smakade även på Philty Phils American Pale Ale, gjord blott för Texas Longhorn. Den prövade vi för att min vän Oskar ville visa sin ölanalfabet till vän hur Simcoe humle smakade. Finfint blev min dom.
Malmö Brygghus serverade en svingod IPA och jag ser fram emot att hänga en hel del på deras nya ställe nere vid Centralen. Speciellt efter att ha sett jättegrillarna de tänker ha utomhus.
Nils Oscars Frequency Bohemian Hopsedy slank ner även den. Den smakade fint, speciellt för en IPA älskare som mig, men coolast var egentligen etiketten. Tyvärr tycker jag att det är en ganska vanlig sanning när det gäller specialöl och det är en stor anledning till att jag aldrig lyckats komma in i ölvärlden.
Och så var det whiskyn då... Egentligen känns det som att det var en ölmässa vi besökte, men det fanns ju en del whisky ändå.
Om jag minns rätt smakade vi på följande: Braunstein 12:1, 12:2, 13:1 och en cask-variant. Jura 10, Jura Superstition och Jura 16. Därutöver Glenfarclas 105, Bowmore Darkest, Auchentoshan 21 och tre varianter av Douglas Laings Old Malt Cask: Bruichladdich, Caperdonich och Imperial.
Inte för mycket och inte för lite alltså!
Här kommer vår dom:
Kvällens förlorare:
Auchenstoshan 21. Lite orättvist kanske, eftersom det var den enda trippeldestillerade whiskyn vi smakade på, men ändå: Ja, den är behaglig, och visst, den smakar gott, men den känns väldigt tunn och försvinner otroligt snabbt, utan att lämna några bestående minnen efter sig.
Bowmore Darkest: Hyfsat rökig whisky, slutlagrad på sherryfat. Detta brukar vara en magisk kombination, men i detta fallet upplavde vi den bara som lite...fesen...Sorry, Bowmore. Varken jag eller mina två testpersoner kan se storheten.
Glenfarclas 105. Denna, egentligen, fantastiska, runda, fruktiga och suggestiva whisky funkade inte riktigt den här gången. Helt enkelt för att det enda bestående intrycket blev alkoholhalten.
Kvällens outsiders:
Vår minismakning av tre slags Old Malt Cask från Douglas Laing var jätterolig. Inga färgämnen, ingen kylfiltrering och inget trams; old malt cask är single barrel bottlings där det enda de har gjort med whiskyn är att vattna ner den till 50% alkohol.
det ger underhållande whisky. Full av "fel" och skönhetsfläckar, med massor av smaksnyanser som egentligen inte borde vara där.
Vi valde en Islay: Bruichladdich, en Speyside: Caperdonich, och en Lowland: Imperial. Allt för att få lite olika upplevelser att jämföra med och en klar bild av hur olika regionerna är. Det funkade väldigt bra, även om Bruichladdich inte är någon riktig rökbomb för att komma från öarna.
Caperdonich var finfin och möttes av glada nickar och hummanden från panelen. men inte så mycket mer. Mild, rund, torr. Men ingen explosion på något sätt.
Bruichladdich, där börjar det hända grejer! En del rök, massor av kraft och kropp. Smaken manglade på i bra tempo och beskrevs av en av de visa testpersonerna som "köttig". Poetiskt. Och alldeles korrekt. Brutal whisky. Men god.
Imperial fick de mest intressanta reaktionerna: Lätt, men fyllig, mild, men kraftig och väldigt komplex. En härligt syrlig smak och väldigt rolig att dricka. Dock var det kombinationen av doft och smak som väckte mest uppståndelse. Den är ganska maltig och du kan tydligt känna spannmålsdoften och ekdoften i kombination. En kombo som av båda mina testpersoner beskrevs kort och koncist som "äcklig". När de väl hade fattat sig och smakat på den var allt dock glömt och förlåtet.
En fin upplevelse.
Kvällens bästa:
Aftonens två mest hyllade whiskydestillerier var Jura och Braunstein. Jura, med sina vitt skilda smaker: En lätt och behaglig, lite honungsaktig variant (10yo), en tung, len rund och lite sötaktig (16yo, Diurach´s own) och en lätt, behaglig spjuver med en subtil, varsam rök i eftersmaken (superstition)
Trots att dessa tre är så olika varann är det ändå lätt att finna en röd tråd, som av en av mina testpersoner beskrevs som "lite jordig" och alla tre föll onekligen i god..ursäkta...jord. Men Superstition var den överlägsne vinnaren.
Oskar jämförde sextonåringen med ett trevligt marmeladvin från nya världen och Superstition med ett betydligt intressantare franskt.
Måns pekade på balansen hos Superstition och deklarerade den "den godaste whisky han smakat".
Braunstein, som var kvällens verkliga vinnare, förtjänar egentligen ett inlägg helt för sig. Som jag tidigare har varit inne på här på bloggen: Ett litet destilleri från Sverige, Danmark, Japan eller Indien kommer ofta ganska billigt undan i bedömningar, just därför att de kommer från speciella ställen. Dricker man en skotsk whisky har man höga förväntningar, men med t ex en indisk kan det komma som en så stor överraskning att den faktiskt smakar bra, att den kan få bättre omdömen än den faktiskt gjort sig förtjänt av.
Med Braunstein förhåller det sig så här: Se bort från att det är ett relativt nystartat destilleri. Bekymra dig inte om att de är danskar. Skit i att det rör sig om små begränsade utgåvor av varianterna. Fokusera på produkten:
Braunstein är ingenting annat än toppklasswhisky. Väl avvägd, modig och respektlös.
12:1, lagrad på både sherry och sauternesfat. Mjuk, rund, söt, lite syrlig. Perfekt balanserad och lyckas vara både spännande och behaglig.
12:2, Rökig whisky lagrad på Oloroso Sherryfat. Mörk, mjuk, dov, med en explosiv rökighet. En sann femme fatale och en av mina absoluta favoriter. Gick även hem hos testpanelen, där speciellt Oskar brast ut i ett stort leende när han smakade den. Fullständigt fantastisk och allt det som Bowmore Darkest gärna vill vara, men inte lyckas med.
13:1, Frukt, mjuk elegans, choklad...sherrylagrad snällwhisky, med en ljuvlig kropp. Den sortens whisky som man helst dricker i ett väldigt vackert möblerat rum. Samtidigt smakar den så gott att jag gärna hade druckit den i ett soprum i brist på bättre alternativ.
I september (väl) kommer 13:2, En rökig whisky, lagrad på bourbon och romfat. Jag. Längtar. Som. Ett . Litet. Barn. Om jag inte får fatt i en flaska kommer jag att ställa till med en fruktansvärd scen.
Ett förtydligande för den ofrälse: När det gäller namnet på Braunsteins produkter, så kommer dessa flaskor från Braunsteins Library Collection, där det kommer ut två, möjligen tre varianter per år. Oftast en mild och en rökig. År 2013 blir det alltså 13:1 och 13:2. Smart, va?
Härmed vill jag utropa Braunstein till panelens vinnare på Malmö Öl och Whisky Festival år 2013. Braunstein, om ni läser det här: Ni kan hämta ert förstapris i Malmö, det är bara att höra av er. Men ta gärna med en flaska. Jag har glas.
Stort tack till utställarna och mina villiga försökskaniner för en magisk kväll på Malmös Pyttemässa.
 |
| De två testpersonerna räddas från mässans grova matbrist genom ett aftonbesök på hyggliga kedjan Texas Longhorn vid Södertull. |
 |
| Braunstein, dansk whisky som, när den ställs mot de etablerade destillerierna verkligen visar hur hög kvalitet den har. Fantastisk whisky som förhoppningsvis snart kommer betraktas som det den är. en del av världseliten. |
