Den skönlitteräre kommisarien

I ett mörkt rum, någonstans på sida 102 i din detektivroman sitter han, Kommissarien, i sin bekväma fåtölj.  Han njuter, grubblar. Han sluter sina ögon, låter tankarna virvla iväg tillsammans med Coltranes sax. 

Den långa dagens bördor svävar sakta upp i rummet och förvandlas till klarsyn. Röken som stiger upp ur glaset med Ardbeg syns nästan fysikt. Den gyllene vätskan (varför är den egentligen gyllene, Ardbeg är ju så ljus att den nästan är klar?) 

Plötsligt släpper migränen, den ljuvliga musiken knyter upp nervknutarna och den kraftiga torvsmaken i whiskyn skrämmer bort alla bekymmer. Snart är fallet löst. Allt är mossgrönt. 

Och intellektuellt.

Någon helt annanstans på en helt annan sida i en helt annan bok, i en ödslig stuga mitt i en skog sitter en annan kommissarie i en minst lika skön fåtölj. Han rullar eftertänksamt runt sitt svindyra barolovin i ett glas. Utanför sitter en livrädd ekorre och undrar vad i helvete det är som låter från stugan. Han kan ju inte veta att det är en aria av Wagner, det enda som kan få kommissarien att tänka klart. Att slappna av. Att lösa mysteriet.

I en mindre bra bok är det inte kommissarien som löser mysteriet. Det kan vara journalisten, författaren eller vad som helst. Men nu sitter hon iallafall där, mitt i boken och precis i begynnelsen av "Den stora romansen", med en man vid sin sida. Hon är osäker. Men hon åtrår honom. Han är så manlig. Men osäker. Men manlig, stark, tystlåten.

Han är så manlig att läsaren, om Hen slutar sina ögon och tar ett djupt andetag nästan kan känna doften myskhjorttestiklar eller Old Spice, eller vad det nu är man associerar med maskulinitet.

Han är så manlig att han inte kan laga mat. Och han vet ingenting om vin. 

Men hon gör det.

Hon går ut i köket och hämtar en flaska Amarone. Öppnar den och häller upp den djupröda vätskan i två glas.

Hon är så ljuvligt vacker nu, med myskläder och håret uppsatt i en enkel tofs efter duschen. Vi läsare kan knappt tro att hon var utsatt för ett mordförsök bara för två timmar sedan, eftersom hon visste för mycket och skulle ge fan i att snoka.

Nu förklarar hon för den manlige hjälten. Som garanterat är kommissarie och faktiskt ganska trög, att en människas liv kan delas upp i två perioder: Före och efter att man smakat Amaronevin för första gången. 

Kommissarien är skeptisk. Han smakar på den djupröda vätskan och en helt ny värld öppnar sig. Precis i vaggan av sitt livs andra period: Post Amarone, föds två tankar i honom: Kanske är han kär! Och kanske är det något i utredningen som han har förbisett.

Hjältinnan sätter på sig sin basker. Sedan går hon ut och riskerar livet. Den tröga kommissarien räddar henne och sedan går de hem till henne och dricker mera Amarone. 

Jag är ju varken någon författare, kommissarie eller någon kvinnlig hjältinna, så jag kan ju bara tänka utifrån mitt eget perspektiv:

Om jag behöver slappna av vill jag nog hellre höra musik som inte kräver min fulla koncentration.

Hör jag Wagner på högsta volym och inte befinner mig i en kyrka, på ett nazimöte eller ett slagfält i Vietnam blir jag nog ganska rädd.

Dricker jag Amarone utan riktigt kraftig mat till smakar det illa illa illa. Jag är medveten om att detta är min högst personliga smak, men ska jag njuta av något riktigt gott och bara har en flaska Amarone hemma så tar jag nog hellre ett glas kranvatten.

Och, viktigast av allt. Om jag skulle finna mig själv i ett scenario där liv och död står på spel och allting hänger på huruvida jag kan lösa mysteriet eller ej, DÅ VÄLJER JAG ATT VARA NYKTER FÖR DET ÄR DÅ MAN TÄNKER KLART!!!

Jag är inte helt säker på vart jag ville komma med det här inlägget, annat än att deckarförfattare har ganska festlig dryckessmak. 

Och folk hänger på!

Gud nåde den jävel som begår mord när den här killen har fått lite opera och brännvin innanför västen