Port Ellen bara för Bishops

Jag har en del bekanta som är väldigt musikintresserade. När jag betraktar deras musikletarbeteende på tryggt avstånd kan det kännas som att de bara är nöjda när de får gräva i en vinylback på något konstigt loppis i New Jersey och hittar en skum soulplatta som bara tryckts i 32 ex, varav 29 av dem förstördes i en brand i studion, för övrigt orsakad av sångaren, som begravde sina bekymmer (ingen ville lyssna på hans musik) med sprit och knark och plötsligt fick för sig att han skulle göra som Lee Perry och starta en liten eldsvåda för att jaga ut onda andar ur studion.

Detta är givetvis både förståeligt och spännande. Men ibland glömmer de att Otis Redding också är bra, även om han är känd och populär.

Att vara dryckesintresserad är naturligtvis precis likadant. Det finns så mycket roliga saker där ute att det svårt att behärska sig ibland och inte bara pröva miniproduktioner av whiskies från utdöda destillerier som ingen känner till, för att man  får chansen.
Men det borde man nog göra ändå emellanåt. Tolvårig Glenkinchie är ju, oavsett vad min fästmö säger, både en bra whisky och en viktig del av whiskyhistorien.

Så när jag och min kompis Måns traskade ner till Bishops på Gustav igår, för att tjöta lite och fira min födelsedag var jag fast besluten att köpa mig en tvåa av en riktig klassiker, och ingenting fancy alls.

Men det blev inte riktigt så ändå.

Och här vill jag understryka att det faktiskt inte var mitt fel. Den stod ju bara där och såg åh så spännande ut. En tjugoåttaårig Port Ellen, destillerad 1982 och buteljerad endast för Bishop´s Arms. Ja, vad fan hade ni själva gjort?

Port Ellen är ett legendariskt, nedlagt destilleri och lite av en helig graal för whiskynördar. Islaydestilleriet stängde för gott 1983 och den whiskyn som finns kvar blir allt mer svår att få tag på, vilket driver upp priserna och, naturligtvis, samlare och nördars omåttliga lust att äga så många flaskor som möjligt.

Så den var jag ju tvungen att prova! Baren hade flera varianter, bland annat från Douglas Laings Old Malt Cask, som i mitt tycke brukar ha fantastiska buteljeringar, men om Bishop´s nu har sin egen får man väl offra sig och pröva den.

Alkoholprocenten ligger på dryga 63%, så det enda vettiga vore nog att vattna den likt en lysten Steffo T, men jag är svag för att prova drickan i dess ursprungsform, så jag lät bli.
När näsan och gommen väl hade vant sig vid alkoholhalten var mitt första intryck att den var väldigt snäll. Jag vet att den är gammal och att gammal whisky ofta tappar i kraft, det de vinner i karaktär. Men nu snackar vi ju om en legendarisk whisky, som för många är själva definitionen av peat.
Och visst fanns den där, torven, röken och den där förnimmelsen av tjärat båtdäck som självutnämnda livsnjutarkungar gärna talar om.
Men snäll var den. Trots att det inte går att ta miste på att det är en kraftig, rökig whisky så kändes den väldigt varsam och len, dock med en väldigt torr kropp, som liksom hängde sig fast i gommen och gjorde eftersmaken extremt lång.

Och njutbar.

Det kanske bryter mot sed, kutym och sunt förnuft, men eftersom jag inte recenserar whisky professionellt och inte har vett att dela upp mina intryck i färg, doft, smak och eftersmak kan jag bara säga så här:

Den var skitgod! Jag fick desvärre det sista som var kvar i flaskan, men det är möjligt att de har fler undanstoppade. Prova den!

För övrigt var den blek, precis som en islaywhisky bör vara om ingen har mixtrat med den. Hade en doft som kändes nästan...tam...och en lätt, elegant smak som kulminerade med kraftig rök och tjära i eftersmaken.