Birthday Dram

Jag sitter på ett tåg mellan Kristianstad och Malmö.
Det är snöslask utanför och jag lyssnar på Pink Floyd. Det får man göra som trettioplussare.

Bredvid mig sitter en vd- typ och kollar fotbollskanalen Europa på sin laptop. Folk tittar snett på honom, möjligen för att han har ljudet igång på datorn.

Mig stör han inte, dels för att jag unnar honom lite lättviktig underhållning efter en jäktig dag av paperpushing och räkbaguetter, dels för att jag har annat att tänka på.

Jag tänker nämligen på sprit.

Nu har jag precis lämnat min son hos hans mamma och med en femåring i huset tycker jag gott man kan låta bli sprit och göra andra saker, såsom att leka star wars, brottas, hänga på lekplatser och mysa.

Men nu har femåringen lämnat huset fram till fredag.

Och dessutom fyller jag år idag.

Så efter att tåget tuffat färdigt och Pimk Floyd tagit paus i sitt solo-onanerande vill jag nog ha en liten whisky. Jag vet bara inte vad. Nästan så jag önskar att det fanns en inspirerande whiskyblogg där jag kunde få tips.

Men antagligen blir det den här:

Dalmore King Alexander III

Den enda single malt whiskyn i världen som har sex olika sorters fatfinish(eller egentligen fler...)
Utöver bourbonfat har denna vätska lagrats på tre slags sherryfat, portvinsfat, madeirafat, marsalavinsfat och rödvinsfat.

Första gången jag smakade denna häxbrygd var på ett besök hos Dalmore, en dryg halvtimma från Inverness. Den fantastiska destilleriambassadören, vi kan kalla henne för Shauna eftersom det är hennes namn, presenterade whiskyn och jag minns att jag tänkte : nä fy för satan vad äckligt det låter!

Det säger väl egentligen sig själv: jag hade en gång en chef som gillade att pröva Goa kombinationer i restaurangköket. Ofta blev det lyckat, men ibland gick det inte så bra, t ex kombinationen bearnaissås och vaniljglass (kemisk omöjlighet, då såsen kapslade in glassen, som en tjock, stel hinna av fett)

Lite så tänkte jag om King Alexander. Man kan bara inte kombinera så många typer av fat och ändå behålla en röd tråd, eller ens en god smak.

Efter att ha doftat på den började jag så smått ändra uppfattning, och efter att ha smakat var jag helt såld.

Den röda tråden, och det som gör den till en ärke-Dalmore, är sherryn, och den är där massor av: dov, len, kryddig smak, fint kompletterad av den mjuka, runda känslan bourbonfaten ger.
Madeirafaten bidrar med en mörk sötma, portvinsfaten ger en fruktig smak av torkad frukt och mörka bär, kompletterad av frisk syrlighet från marsala och rödvinsfaten.

Om man ger denna lyxiga, krämiga whisky den uppmärksamhet den förtjänar, tar sig tid att sniffa på den en lång stund, för att sedan smaka, alltså verkligen smaka på den, är den helt makalös.

MEN drick inte en dubbel, för då blir det för mycket, nästan kväljande, eftersom den är ganska tjock och fyllig. Njut hellre länge av en liten en. Men njut ordentligt.

Japp jag tror det blir en sådan jag tar ikväll

Efter att Konung Alex flyttat in hos mig fick han trona på hedersplatsen, eller spritfotarbänken, ett tag.