Adrenalin

Alkohol får kroppen att utsöndra mer adrenalin. Och även om booze-bloggen inte direkt har lidit av anafylaktisk chock, utan snarare varit offer för stress och lathet, så behövdes det tydligen en rejäl injektion för att skaka liv i bloggen igen.

I detta fallet var injektionen ett restaurangbesök.Egentligen var det helhetsupplevelsen, snarare än alkoholen, som var injektionen, men eftersom alkoholen var så väl representerad och eftersom bloggen faktiskt heter "intebarabooze" så kommer hela historien här:

Jag har en fru. Vi tycker om varann och vi tycker även om mat. Som ett rätt så direkt resultat av dessa faktorer var vi ute och åt i torsdags. På Vollmers

Vollmers är en liten restaurang på Gamla Väster i Malmö. Prisnivån är väl hyfsat hög men ambitionsnivån är definitivt högre.

Nu är det ju alltid roligare att äta mat än att läsa om den, så jag tänker inte förkovra mig i några detaljorgier, men jag kan säga så pass mycket som att jag föll pladask, direkt.

Det naturligt varma och personliga mottagandet av servitrisen, denna ödsliga och ruggiga kväll, besudlad av stormen Sven.
Den enkla, stilsäkra inredningen (jag trodde ALDRIG att kombinationen stillsam loungemusik, picklade grönsaker på burk och grön heltäckningsmatta skulle tilltala mig, men...), en avsmakningsmeny som var enkel, självsäker, lokal, stilsäker, ambitiöst, annorlunda, och fantastiskt god.
En dryckesmeny som var otroligt välbalanserad, samt fantastisk serveringspersonal, med såväl stor kunnighet, som perfekt balans i sitt förhållningssätt till gästerna.
Jag hade återvänt imorgon om det inte vore för att jag ska jobba i fjorton dagar.

För att inte sabba överraskningsmomentet för den som ska käka på Vollmers nöjer jag mig med att beskriva menyn med några stödord: Bröd, soppor, svampchips, kummel, ramslök, sauvignon blanc, pinot noir från Sydtyrolen, grenache och grönt te, äpplen, pepparkaka, duva, jordärtskocka, kalv och ben.

Fy för satan vilket ställe. Skynda er att gå dit.

Och givetvis kommer här snart en liten fördjupning i dryckerna.

Duva kan vara så mycket mera än ett irriterande skadedjur som hoar monotont. Den kan smaka fint också. Speciellt om man låter den ligga i saltvatten i tolv timmar och därefter långtidskokar och bryner.

Tack till vollmers för att ni gav mig chansen att göra det jag alltid önskat: vräka i mig majonäs direkt från ett märgben. Jovisst, där var kalvtatar och syltad svamp också, men ändå: Vilken upplevelse!

Jag, som älskar både chips och svamp, kan naturligtvis inte låta bli att älska chips gjorda på svamp. I skålen syns svamppulver, som med buljong och smör blev den bästa soppa jag någonsin hade ätit. tills kummelsoppan anlände ett par minuter senare, alltså.

Jo, alltså. Jag gillar också att se hundvalpar som skuttar, lekande barn och äldre par som håller handen, men visst är det något speciellt med att se på champagnebubblor när de hoppar i glaset? Eller?

Röda gubbar och dör av nubbar, eller hur var det nu?

Midsommarafton: fylleslagen, slagsmålen och familjedramatikens högtid.

Eller, om man föredrar det: familjen, vännerna och kärlekens högtid.

Oavsett vilken väg man väljer brukar det finnas några gemensamma faktorer för de vuxna midsommarfirarna(nykterister och ansvarsfulla förare not included):

Sill, Dill, Grill, Nypotatis, Jordgubbar, Rädsla för regn och den oundvikligiga, eviga, snapsen.

Nu är jag en envis och hal jäkel och lyckades hålla mig undan att dricka nubbe själv, men det var ändå vårat ansvar att ta med snaps. Ett lätt jobb kan man tycka med tanke på att vi fick allting serverat.

Nubben vi valde: Spirit of Hwens Organic Aqua Vitae. En av drygt 3600 pavor. 

Enligt den svenska dryckestraditionen är nubben ett måste för många och ett nödvändigt ont för nästan lika många. Den ska ner men ofta smakar den för jävligt. 

Och just där blev brygden från Ven en vinnare. Jag har smakat den första varianten av deras whisky, med starka invändningar, och prövat deras julakvavit, med rynkad näsa, men den här snapsen gick hem i stugan.

Den är ju fatlagrad, vilket gör den mindre obehaglig än många andra snapsar och de som prövade den sade i stort sett samma sak: inte så äcklig som annan snaps.

Enligt min åsikt (jag prövade en milliliter kvällen innan vi åkte för att vara säker på att det inte var något lurt med den...) vinner den på att den är tam. Den blir rund och fin av fatlagringen och smakat egentligen inte så mycket alls. 

Om någon sätter en pistol mot mitt huvud och tvingar mig att dricka snaps, då får den gärna komma från Ven.

Lyckligtvis plockade kvällens värd, Per framåt kvällskvisten, fram en 11 årig Talisker Distillers Edition från Classic Malts/ Malts.com: lagom tung, ekig, med en blygsam rökighet och lång, rundad eftersmak. 

Så att även de snapsvägrande veklingarna kunde få en blomstrande gom i midsommarnatten.

Nästa år lägger jag sju sorters Classic Malts i barskåpet

Old Malt Cask Caol Ila 15

"Men, om den har varit på en massa olika fat, då är det ju inte en Single Malt!" Joooo min vän, det är det visst. Däremot så är det ingen Single Cask.
Man kan gräla med sig själv och andra, i evigheten och en dag, omkring vari den sanna konsten ligger när det gäller att göra whisky.
Är det att hitta rätt fat, rätt malt, eller fixa malten själv? Att blanda rätt, för att finna den önskade smaken?
Jag har ingen aning, för jag jobbar inte med whiskytillverkning och egentligen skiter jag nog i vilket.

Däremot så är jag av åsikten att en "perfekt" whisky inte alltid är roligast att dricka. Jag har bottenlös respekt för virtuoser som Richard Paterson, som kan blanda ihop en underbar whisky, lagrad på mer än sex olika sorters fat och få fram just den eftersträvade doften, smaken och karaktären.

Är man sugen på en speciell slags whisky är det underbart att det finns en perfekt whisky för varje tillfälle.

Men vissa dagar vill man ha något annat; en vildsint whisky, som är spretig, utmanande och långt ifrån perfekt. Då passar det perfekt med en single cask. 

Douglas Laing är en firma, som förutom att de har egna serier med blended whisky, tex Islay-hopkoket Big Peat, även släpper single malt uttryck under namnet Old Malt Cask, med parollen "no coloring, no chill filtering, no nonsense."

Det enda de gör (förutom att välja bra fat, vilket är något av det svåraste i whiskyvärlden) är att vattna ner brygden till 50% alkohol och buteljera.

Resultatet blir, eftersom de buteljerar whisky från alla möjliga delar av Skottland, väldigt olika, men med några omisskänneliga gemensamma nämnare: tjockt,köttigt, brokigt, annorlunda och väldigt spännande.

En av de roligaste varianter jag någonsin prövat var en läskande syrlig fjortonårig Deanston, men den har jag aldrig lyckats hitta igen, så här kommer dess raka motsats:

Caol Ila 15. The salt of Islay är en riktig jävla sjörövarwhisky: 

Köttig, salt, en aning rökig och med en överväldigande kraft, som gör den ganska jobbig, men väldigt rolig att dricka. Denna single cask innehåller massor av smaksnyanser som man i de traditionella buteljeringarna arbetar stenhårt för att slipa bort, vilket gör att det inte handlar om en avslappnande fram, utan en utmaning, där både näsa och smaklökar får jobba hårt.

Men det är värt det. Den late drinkaren bör hålla dig långt väck. Den modige belönas med salta kraftiga aromer av både tjära, tång och bacon. 

Spännande shit.

Och så dagens uppmaning: springer du på en flaska old malt cask? Köp den! Om du inte vill ha den själv så finns det säkert någon vän som vill. Just den här varianten finns bara i 299 exemplar, så fundera inte för länge.

Manliga män och booze

Det finns bilder som man knappast behöver vara Astrid Lindgren för att visualisera.
Tänk dig en självutnämnd karlakarl, i färd med att montera en nyinköpt möbel.  Hans ansiktsfärg tyder på att blodtrycket börjar närma sig djupt riskabla höjder.Han blir mer och mer irriterad och gud nåde den jävel som försöker komma med tips och råd. Han är ju en man! Han kan det här, och om inte han kan montera skiten så är det ingen annan som kan heller.

Möbeln börjar sakta ta form, men istället för att vara rak och solid känns den skev och ranglig, lite mer Sagrada Familia eller lutande tornet i Pisa än, Fort Knox, eller nåt...

Det är en bild som slår mig ganska ofta i yrkeslivet. En viss kategori av män (och ja det är en man, alltid, varje gång, inga undantag.) ser det som en grov förolämpning att någon vill hjälpa dem. De har styr på det här, de är ju...män.

Detta är en grupp av män som jag finner måttlöst fascinerande. De finns i alla former; från den självutnämnde connoisseuren som lärt sig på morgon-tv att Laphroaig är den bästa whiskyn eftersom den påminner om att, ja just det, kyssa ett nytjärat båtdäck, via hipstervarianten med ett aldrig sinande förråd av facktermer, ppm-halter och obskyra favoritdestillerier, men utan egen smak, till Tim Allen-mannen, som blir djupt sårad vid frågan "kan jag hjälpa dig", eftersom han MINSANN har styr på saker och ting och därefter stormar med expressfart mot hyllan med Famous Grouse eftersom det är den bästa whiskyn.

Jag anser mig inte vara ett orakel som sitter inne med alla svar. Jag anser mig inte heller vara en profet som måste följas och jag blir inte sårad för att folk klarar sig utan min guidning när de ska välja vilken alkoholhaltiga dryck de ska köpa.
Däremot kan jag känna en viss sorg för att människors stolthet ska hindra dem från nya upplevelser eller möjligen kunskaper.

Om jag besöker en butik snackar jag hemskt gärna med personalen. Det kan ju vara så att de har några spännande tips åt mig om något jag aldrig har provat. Eller så kan jag mer än dem, men kan ändå få nya perspektiv genom att höra deras åsikter.

Egentligen vet jag inte vart jag vill komma med den här texten, jag vet bara att det finns en bild jag har svårt att le åt: mannen som, trots sin omåttliga kunskap tveksamt tar emot ett smakprov med whisky; han betraktar, doftar, smakar, smackar och säger slutligen triumferande: "jag tror den är lagrad på ekfat." Jo tjenare...

När det gäller kvinnor, denna hunsade minoritet bland dryckesentusiaster, har jag ännu inte mött någon som kategoriskt anser sig veta vad som är bäst och vägrar lyssna på vad andra människor har att säga. Däremot så brukar de komma med de bästa poängerna när drycken diskuteras. Därför att de inte låter sitt ego stå i vägen för deras upplevelser.

Bara för att inte verka allt för kategorisk skyndar jag mig att deklarera att det inte är alla män som bär på maskulin kunskapsängslan. det finns massor av snubbar, både kunniga och okunniga, som är helt underbara att snacka med, utbyta åsikter, anekdoter och så vidare.

Så död åt kunskapsängslan, märkesfixering och enkelspårighet. Fram med kunskapstörst och nyfikenhet.

Bara för att du har monterat massor av möbler i dina dagar betyder det inte att frugan inte har en poäng när hon undrar varför du har åtta skruvar över.

Här ser ni en kille som vet att whisky måste vara lagrad på ekfat  i minst tre år. 

Gör som Stefan

Nu är det snart helg, och jag har bara två uppmaningar: Den ena är såklart att vara snäll mot dina nära och kära.
Den andra är att oavsett vad du gör, gör som min fantastiske svåger Stefan och hans familj, stanna upp och ta dig tid att njuta lite.
Våga stanna upp och smaka på saker. Du behöver inte gå all in på klass (här har Stefan hittat tre saker i vinbaren på mitt jobb; en Siepi supertoscaner, det spanska lyxvinet Vega Sicilia Unico och Tesseron lot 29, kanske världens bästa cognac) men följ deras exempel och förvandla slentrian till upplevelser, genom att smaka, dofta och tänka efter.

Halleluja ha en trevlig helg

Malmö Öl och Whisky Festival

En öl och whisky-mässa i min hemstad låter väldigt bra. Nästan för bra för att vara sant.  För att undersöka exakt hur bra det egentligen är tog jag med mig två levande försökspersoner; vi kan kalla dem för Oskar och Måns, precis som deras föräldrar valt att göra, och upplevde mässans fredag i all sin prakt.

Detta är våra insikter:

Malmö Öl och Whisky Festival är en ganska liten mässa, i en ganska liten stad. Och det märks. När de stora mässorna bjuder på åtskilliga väletablerade varumärken med avancerade montrar: backdrops, pynt, scener, ja allt möjligt skoj, så fick mässbesökarna i Malmö nöja sig med lite enklare varianter.
Av de stora märkena (nu tänker jag på whisky) var det i stort sett bara Glenfiddich, Balvenie, Bowmore, Laphroaig och Mackmyra som visade sig.
Annars handlade det mest om independent bottlers och importörer. Detta gav resultatet att mässan var ganska liten och många av utställarna snarare liknade försäljningsstånd på Malmöfestivalen.
Är man inte hyfsat insatt i whiskyvärlden kan jag tänka mig att det var ganska svårnavigerat.

Vad ölen beträffar ska jag egentligen inte uttala mig, eftersom jag har ganska dålig koll, men det kändes som att biran var bättre representerad.

Systemet med smakprovskuponger, istället för möjligheten att betala kontant för ett smakprov hade väl antagligen med skandinavisk byråkrati att göra, men kändes bara...lite efterblivet?

En annan nackdel med att mässan är så liten är bristen på "övriga" aktiviteter och alternativ. Där stora mässor erbjuder alla möjliga former av shopping och framför allt matalternativ erbjöd Malmö Öl och Whisky i stort sett ingenting.
Med tanke på att öppettiderna för fredagen var 15.00 till 00.00 hade det kanske varit bra om det fanns andra möjligheter till utfodring än den enda restaurangen. Lyckligtvis gjorde mässan storlek ändå att det inte fanns anledning att stanna jättelänge.

Låter jag gnällig och negativ? Det är möjligt, men då vill jag ändå understryka att vi hade fruktansvärt trevligt!

Anledningarna till vår trivsel är som följer:

1. Att i gott sällskap dricka och diskutera högkvalitativa alkoholhaltiga drycker är både intressant och underhållande. När man ger sig tid att verkligen smaka på, lära känna och diskutera ädla drycker är det inget snack om att det är kultur det handlar om.
Mässan i Malmö hade, trots att den är liten, gott om briljanta alternativ, för den som gav sig tid att leta upp dem. Och det gjorde vi definitivt.

2. Oavsett hur liten mässan är så fanns det ändå en hel del bra utställare: Från de stora märkena, till mindre firmor. Det fanns många fantastiska produkter och utbudet var tillräckligt brett för att man skulle kunna prova lite av varje; t ex så hade Interbrands, som står för nordenförsäljningen av några av världens bästa whiskies, som Dalmore och Jura, valt att fokusera på helt andra produkter, nämligen Hine Cognac och Angostura Rom.
Rom, som ju är det absolut hetaste just nu, fanns även representerat av bland annat El Dorado.

3. Det är alltid kul när många kunniga människor samlas för att demonstrera sina produkter. Roligast blir det såklart när tillverkarna själva finns på plats för att presentera sina varor: som många av ölmärkena och danska whiskydestilleriet Braunstein.

Panelens dom

Den törstiga trion hann smaka en hel del under dagen och kvällen:  En hel del öl, varav det mesta redan har flytt från min hjärna, då öl är ett mysterium för mig. Det jag kommer ihåg är att vi startade med en pilsner från Stockeboda Gård, den serverades pissljummen av en ganska sur dam och smakade...bira...  Vi smakade även på Philty Phils American Pale Ale, gjord blott för Texas Longhorn. Den prövade vi för att min vän Oskar ville visa sin ölanalfabet till vän hur Simcoe humle smakade. Finfint blev min dom.
Malmö Brygghus serverade en svingod IPA och jag ser fram emot att hänga en hel del på deras nya ställe nere vid Centralen. Speciellt efter att ha sett jättegrillarna de tänker ha utomhus.
Nils Oscars Frequency Bohemian Hopsedy slank ner även den. Den smakade fint, speciellt för en IPA älskare som mig, men coolast var egentligen etiketten. Tyvärr tycker jag att det är en ganska vanlig sanning när det gäller specialöl och det är en stor anledning till att jag aldrig lyckats komma in i ölvärlden.

Och så var det whiskyn då... Egentligen känns det som att det var en ölmässa vi besökte, men det fanns ju en del whisky ändå.

Om jag minns rätt smakade vi på följande: Braunstein 12:1, 12:2, 13:1 och en cask-variant. Jura 10, Jura Superstition och Jura 16. Därutöver Glenfarclas 105, Bowmore Darkest, Auchentoshan 21 och tre varianter av Douglas Laings Old Malt Cask: Bruichladdich, Caperdonich och Imperial.

Inte för mycket och inte för lite alltså!

Här kommer vår dom:

Kvällens förlorare:

Auchenstoshan 21. Lite orättvist kanske, eftersom det var den enda trippeldestillerade whiskyn vi smakade på, men ändå: Ja, den är behaglig, och visst, den smakar gott, men den känns väldigt tunn och försvinner otroligt snabbt, utan att lämna några bestående minnen efter sig.
Bowmore Darkest: Hyfsat rökig whisky, slutlagrad på sherryfat. Detta brukar vara en magisk kombination, men i detta fallet upplavde vi den bara som lite...fesen...Sorry, Bowmore. Varken jag eller mina två testpersoner kan se storheten.
Glenfarclas 105. Denna, egentligen, fantastiska, runda, fruktiga och suggestiva whisky funkade inte riktigt den här gången. Helt enkelt för att det enda bestående intrycket blev alkoholhalten.

Kvällens outsiders:

Vår minismakning av tre slags Old Malt Cask från Douglas Laing var jätterolig. Inga färgämnen, ingen kylfiltrering och inget trams; old malt cask är single barrel bottlings där det enda de har gjort med whiskyn är att vattna ner den till 50% alkohol.
det ger underhållande whisky. Full av "fel" och skönhetsfläckar, med massor av smaksnyanser som egentligen inte borde vara där.
Vi valde en Islay: Bruichladdich, en Speyside: Caperdonich, och en Lowland: Imperial. Allt för att få lite olika upplevelser att jämföra med och en klar bild av hur olika regionerna är. Det funkade väldigt bra, även om Bruichladdich inte är någon riktig rökbomb för att komma från öarna.

Caperdonich var finfin och möttes av glada nickar och hummanden från panelen. men inte så mycket mer. Mild, rund, torr. Men ingen explosion på något sätt.
Bruichladdich, där börjar det hända grejer! En del rök, massor av kraft och kropp. Smaken manglade på i bra tempo och beskrevs av en av de visa testpersonerna som "köttig". Poetiskt. Och alldeles korrekt. Brutal whisky. Men god.
Imperial fick de mest intressanta reaktionerna: Lätt, men fyllig, mild, men kraftig och väldigt komplex. En härligt syrlig smak och väldigt rolig att dricka. Dock var det kombinationen av doft och smak som väckte mest uppståndelse. Den är ganska maltig och du kan tydligt känna spannmålsdoften och ekdoften i kombination. En kombo som av båda mina testpersoner beskrevs kort och koncist som "äcklig". När de väl hade fattat sig och smakat på den var allt dock glömt och förlåtet.
En fin upplevelse.

Kvällens bästa:

Aftonens två mest hyllade whiskydestillerier var Jura och Braunstein. Jura, med sina vitt skilda smaker: En lätt och behaglig, lite honungsaktig variant (10yo), en tung, len rund och lite sötaktig (16yo, Diurach´s own) och en lätt, behaglig spjuver med en subtil, varsam rök i eftersmaken (superstition)
Trots att dessa tre är så olika varann är det ändå lätt att finna en röd tråd, som av en av mina testpersoner beskrevs som "lite jordig" och alla tre föll onekligen i god..ursäkta...jord. Men Superstition var den överlägsne vinnaren.
Oskar jämförde sextonåringen med ett trevligt marmeladvin från nya världen och Superstition med ett betydligt intressantare franskt.
Måns pekade på balansen hos Superstition och deklarerade den "den godaste whisky han smakat".

Braunstein, som var kvällens verkliga vinnare, förtjänar egentligen ett inlägg helt för sig. Som jag tidigare har varit inne på här på bloggen: Ett litet destilleri från Sverige, Danmark, Japan eller Indien kommer ofta ganska billigt undan i bedömningar, just därför att de kommer från speciella ställen. Dricker man en skotsk whisky har man höga förväntningar, men med t ex en indisk kan det komma som en så stor överraskning att den faktiskt smakar bra, att den kan få bättre omdömen än den faktiskt gjort sig förtjänt av.
Med Braunstein förhåller det sig så här: Se bort från att det är ett relativt nystartat destilleri. Bekymra dig inte om att de är danskar. Skit i att det rör sig om små begränsade utgåvor av varianterna. Fokusera på produkten:
Braunstein är ingenting annat än toppklasswhisky. Väl avvägd, modig och respektlös.

12:1, lagrad på både sherry och sauternesfat. Mjuk, rund, söt, lite syrlig. Perfekt balanserad och lyckas vara både spännande och behaglig.
12:2, Rökig whisky lagrad på Oloroso Sherryfat. Mörk, mjuk, dov, med en explosiv rökighet. En sann femme fatale och en av mina absoluta favoriter. Gick även hem hos testpanelen, där speciellt Oskar brast ut i ett stort leende när han smakade den. Fullständigt fantastisk och allt det som Bowmore Darkest gärna vill vara, men inte lyckas med.
13:1, Frukt, mjuk elegans, choklad...sherrylagrad snällwhisky, med en ljuvlig kropp. Den sortens whisky som man helst dricker i ett väldigt vackert möblerat rum. Samtidigt smakar den så gott att jag gärna hade druckit den i ett soprum i brist på bättre alternativ.

I september (väl) kommer 13:2, En rökig whisky, lagrad på bourbon och romfat. Jag. Längtar. Som. Ett . Litet. Barn. Om jag inte får fatt i en flaska kommer jag att ställa till med en fruktansvärd scen.


Ett förtydligande för den ofrälse: När det gäller namnet på Braunsteins produkter, så kommer dessa flaskor från Braunsteins Library Collection, där det kommer ut två, möjligen tre varianter per år. Oftast en mild och en rökig. År 2013 blir det alltså 13:1 och 13:2. Smart, va?

Härmed vill jag utropa Braunstein till panelens vinnare på Malmö Öl och Whisky Festival år 2013. Braunstein, om ni läser det här: Ni kan hämta ert förstapris i Malmö, det är bara att höra av er. Men ta gärna med en flaska. Jag har glas.

Stort tack till utställarna och mina villiga försökskaniner för en magisk kväll på Malmös Pyttemässa.

De två testpersonerna räddas från mässans grova matbrist genom ett aftonbesök på hyggliga kedjan Texas Longhorn vid Södertull.

Braunstein, dansk whisky som, när den ställs mot de etablerade destillerierna verkligen visar hur hög kvalitet den har. Fantastisk whisky som förhoppningsvis snart kommer betraktas som det den är. en del av världseliten. 

Det påminner mig om

När min bästis Richard Paterson och jag drack whisky i ett snöigt Ystad...

Vi drack i sands...snöskogen

Ojojoj. Smakning med Richard Paterson, världens mest iskalle whiskyblender. Icke mindre än åtta underbara whiskies.
De var, som följer:

Jura Elixir.

Jag har, tidigare inte varit någon gigantisk Jura-fan. Troligtvis för att jag smakade sextonåringen och hade förväntat mig...någonting annat...
Men nu är det ju inte den som står anklagade, utan en tolvåring, vid namn Elixir.

Såhär ligger det till. Jura, som whisky har perfekta marknadsföringsmöjligheter: En liten ö i inre Hebriderna, med blott 200 mänskliga invånare och en hela massa rådjur. Ett destilleri, en väg, ett hotell och en affär. Enligt vad jag har hört kan det vara ganska svårt att betala med kort på ön och saknar man kontanter får man vänta på bankomatsnubben som kommer en gång i veckan, med båt.
För övrigt är ön sprängfylld av vidskepelse och myter, kännetecknas av några berg som kallas the Paps of Jura (pattarna) och är platsen där George Orwell skrev sin paranoida roman 1984.

Det som överraskade mig vid mitt första möte med Jura-whiskyn var bara att den inte var ett dugg rökig. Som ö.whisky och dessutom granne med den flytande torvklumpen Islay hade jag förväntat mig lite mer power och ondska i smaken.
Men detta var en gammal överraskning och till denna smakning var jag redo, även om jag aldrig tidigare hade smakat Elixir.

12 år gammal. slutlagrad på bourbon och sherryfat. Len, mild smak, men med en ganska tung kropp och en kraftig eftersmak. Vet inte om det var jag som var nervös för att provningen just hade börjat, men jag inbillade mig att jag kände tillstymmelsen till rök (verkligen pyttelite) i eftersmaken.
I övrigt: En smula frukt, som jag i stridens hetta identifierade som citrus och en hel del kryddor. Jag känner att jag gärna skulle spendera mer tid med den och lära känna den lite bättre, vilket jag mcket väl kan tänkas göra när den enbart kostar 479 spänn på systemet men på det stora hela en väldigt trevlig upplevelse.

Jura Superstition

Hmmm insåg just att jag borde vara mer kortfattad när jag ska orera om så många varianter: Har smakat den förr. Gillade den då, gillar den nu.
Mia tycker den känns fesen, som en whisky som vill vara rökig men inte kan. Det gör inte jag. Jag tycker att kombinationen gammal icke-rökig whisky och ung rökig whisky ger en dryck som är lätt och behaglig, men med en intressant, subtil släng av rök i eftersmaken. I like.

Fettercairn Fior

Mitt livs första möte med Highland-malten Fettercairn, som lever  ett liv lite i skymundan och levererar större delen av sin whisky till Whyte&Mackays blends.
Efter att ha smakat Fettercairn Fior,  en diskret, mild, kryddig whisky med massor av apelsin i eftersmaken vet jag att jag kommer att återvända till fettercairn, för den rustika, icke-fjäskiga elegansen.
Bra där!


Fettercairn 24yo

Fettercairn har en enhörning som logotype. Tänkte bara jag skulle berätta det. Jag vet inte varför de har det och man kan ju tycka det är halvfånig om man är en cynisk, whiskyhatande agnostiker.
själv älskar jag whisky och fyyyy fan vad bra jag tyckte om den här! Liksom denna mytiska sagohäst är Fettercairn 24 diskret, stark och elegant. Varken hästen eller whiskyn är kylfiltrerad och på whiskyn märks det mycket. Mild whisky utan kylfiltrering ger en härlig mustighet och fyllighet som passar fantastiskt bra tillsammans med den här whiskyns mjuka kryddighet.

Den tycks inte finnas hos våran lokala, svenska spritmaffia, men du kan ju pröva att köpa den här, om du lyckas hitta ett pris. Jag gjorde det inte, men den är nog dyr. Den smakar dyrt.

Dalmore Cigar Malt Reserve

Allt snack om cigarrer förvirrar mig: Alltså, jag vet att den är gjord för att passa perfekt med en god cigarr. Och jag hörde vad Richard Paterson sade om den. Men jag vet inte om det var för att han är en så karismatisk talare, men jag tyckte jag kände smaken av cigarr. det är naturligtvis en smakhägring och absolut inte det den smakar eller ska smaka, men jag tyckte ändå den var ganska behaglig.
Framför allt är den sjukt len och behaglig i smaken, med en hyfsat fyllig kropp. Dessutom har den fått en liten sväng i rödvinsfat, vilket ger en härlig, lire syrlig touch på eftersmaken.

Den är möjligen lite pricey för den som inte verkligen är whiskyfantast, men om du, tja, till exempel, låt säga, vill köpa en julklapp till MIG så är detta en bra idè.
För. Jag. Älskar. Den.

Whyte&Mackay 30yo 

Att vara skeptisk till blended whisky är, förstås lika dumt som att vara skeptisk till bourbon. Eller irländsk whisky, eller svensk eller dansk. Du fattar...

Men ändå har jag alltid tyckt att blended whisky är...okej, men bristande i karisma och personlighet. Att en exklusiv blended, som t ex Royal salute eller Johnnie Walker Blue är lite trista, trots den höga kvaliteten. Och det ligger eventuellt något i det.
Det faktum att blendeds, med sin översnälla och lätta grainwhisky skapades som ett alternativ till de tunga single maltsen.
Men det här är exemplet som visserligen inte gjorde mig till blended-fan, men som gav mig en helt ny respekt för blended whisky.
På mitt provningspapper har jag skrivit: Väldigt snäll, mjuk, med viss ekighet och sedan "KARAMELL!" med mina motbjudande spretiga versaler.
Och det står jag för.
Här kan du nästan fysiskt ta på lyxigheten. från första inandning och hela vägen ner i magen skriker den diskret, mild lyx.
Myyyycket god. Finns ej på systemet. har aldrig sett den i en taxfreebutik. När jag hittar den köper jag den. Bums.

Dalmore King Alexander 

Efter mitt smakningsfiasko i förra veckan fick kungen nu revansch! Med en smartare placering i smakningen kom den till sin fulla rätt. Med karakteristisk Dalmore-citrus, plommon från madeiratunnorna, sötma, choklad och syra är detta själva definitionen av en elegant single malt.

Älskar den!

Mackinlays 

Tveklöst kvällens huvudperson. Jag har nämnt den förr och til och med ägnat den ett helt inlägg, så lita på mig när jag säger att blev glad när jag såg denna på bordet!
Efter att den första omgången blev utsåld jävligt fort såg det inte ut som att det skulle bli någon mer Mackinlays. Lyckligtvis behövde fonden från Nya Zeeland mera pengar och bad Richar Paterson om att göra en sats till, så att delar av intäkterna kunde gå till mer restaurering på Antarktis.
Som jag har skrivit tidigare så var jag ju inte helt övertygad sist jag smakade den, men den här gången var jag mentalt förberedd.

Det man måste göra när man smakar den här whiskyn är att ta den för vad det är: det handlar inte om en modern whisky, med en tydlig plan för vem den ska tilltala och vilken stil den ska ha.
Det handlar om en reproduktion av en väldigt gammal whisky. En whisky som smakade annorlunda därför att whisky smakade annorlunda på den tiden och vill man återskapa den så måste man försöka göra det på trovärdigt vis, inte skarva för att dagens konsumenter ska bli nöjda.

Därför annonserar jag stolt att jag har fattat grejen nu, och Mackinlays är en otroligt spännande whisky, just därför att den inte smakar som något annat på marknaden.

En icke insmickrande dram. Väldigt kraftig, men ändå förhållandevis lätt i kroppen. En lätt fruktighet och en lite vass rökighet, som finns närvarande från första sniffen till det sista ropet i eftersmaken, men som aldrig tar överhanden. Utöver det har den en lite skarp ton och väldigt "vassa kanter".

Och jag ser redan fram emot att få smaka den igen!

Och så två extranummer:

Dalmore 18

Till efterrätten på middagen efter smakningen serverades, briljant nog en artonårig Dalmore. Jag har smakat den ett par gånger förr, men alltid direkt efter att ha smakat femtonåringen. I relation till den har Dalmore 18 alltid framstått som kraftig och lite sträv, men nu när den uppenbarade sig i sin ensamheet var det lättare för mig att ta den för vad den är:

En explosion av frukt (Dalmores allestädes närvarande citrus) och sherryfatens lätta, mjuka kryddor.

Som Mat-Tina hade uttryckt det: Jättegott.

Jura Prophecy 

Den enda whisky jag verkligen hade förväntat mig på själva provningen. Egentligen kan jag förstå att Paterson valde bort den till förmån för Superstition. Det är inte så lätt att klämma in en rejält rökig whisky bland alla de mild högländarna, såvida man inte gör det till allra sist och det var helt givet att sålänge som Mackinlays fanns med i smakningen så skulle den komma till sist.

Men det hindrade inte mig! Jag har nämligen undrat länge över hur Juras enda macho-whisky smakar. Och nej jag blev inte besviken, tvärtom.
Om Superstition är en lätt whisky med lite rök i eftersmaken och Prophecy uppges vara en "klassisk ö-whisky", finns det något som gör mig lite nervös. Kan den? Eller blir den bara en dålig kopia?

Nej, Jura Prophecy är ingen kopia. Den är kraftfull, mörk, tung och rökig. Men samtidigt nästan smekande behaglig.

Isle of Jura Prophecy är en suverän rökig whisky! En än så länge väl bevarad och prisvärd hemlighet. Den enda risken är val att en del av dem som anser sig vara puritaner (men i själva verket är fjantar) och anser att rökig whisky görs på Islay, inte anser Prophecy vara fin nog och att den inte är känd nog för resten. Att den faller mellan stolarna.
Hoppas inte det, för den är grym!




Sådärja, det var det. För att summera så täffade jag en gång en turistguide i Skottland. Förutom att svära, önska livet ur folk med husbil, sjunga Rihannas Umbrella och fnittra hysteriskt (underbar snubbe) så sade han något klokt om whisky:

"Det finns ingen dålig whisky. Det närmaste man kommer är en flaska Bells"

Citatet i sig kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag att Grants är värre och som om det inte var nog har jag en indisk blended vid namn Goan Pride i skafferiet och tvivlar på att den kan kategoriseras som något annat än "dålig whisky".

Däremot har jag aldrig upplevt en smakning (plus de två bonusdrickorna) där jag tycker så väldigt bra om allt!
Eftersom jag ändå är en kille som gillar att rangordna så gör jag det här:

10.Fettercairn Fior. Och den tyckte jag ändå mycket om!
9. Dalmore 18. Kanske orättvist, men det är bara för att den ligger mellan 15års och King Alex och skaver.
8. Jura Superstition
7. Jura Elixir
6. Whyte&Mackay 30
5. Jura Prophecy
4. Fettercairn 24
3. Dalmore Cigar Malt
2. Mackinlays för den annorlunda upplevelsen
1. Dalmore King Alexander III. För att gammal kärlek rostar aldrig



Köp dem allihop och pröva själv!

Lägg till bildtext

Lägg till bildtext

Ystad Rules

Nyårsafton-syndromet:  Du har gått och laddat för något i en evighet, haussat upp evenemanget så till den milda grad att det ska relativt mycket till för att du inte ska bli sjukt besviken.

Eftersom jag har jobbat ca 90% av alla nyårsaftnar sedan min artonårsdag skiter jag blankt i den typen av kvällar. Något jag inte skiter i är whiskyprovningar med världens bästa whiskyblender, i sällskap av världens bästa tjej, på ett ställe som jag redan tycker väldigt mycket om.

Så ja, ända sedan jag fick reda på att jag skulle besöka Ystad Saltsjöbad för en provning, och därefter middag, med Richard Paterson från Whyte&Mackay har jag gått omkring och plågat min omgivning med tjat om hur coolt det skulle bli.
Ännu värre har det varit inuti mitt eget huvud: Jag har haft så höga förhoppningar på detta evenemang att jag nog innerst inne var säker på att bli besviken, såvida inte Salma Hayek red in på scenen på en enhörning iförd MFF-färgat raffset och serverade folkmassorna kvalitetswhisky ur naveln, medan Richard Paterson lyfte upp mig på sina axlar och utropade mig till hans tronföljare.

Men nej, jag blev inte ett dugg besviken, tvärtom...

Så här gick det till: Någon dag innan evenemanget började det viskas om att en snöstorm var på väg mot Skåne. Alltså, inte en liten klassisk skånsk snöstorm som får hela landskapet att stanna upp, utan en episk, apokalypsartad Hollywood-variant som skulle dräpa kvinnor och barn, fälla träd och ödelägga infrastrukturer livet ut.
Givetvis skulle stormjäveln komma natten till tisdag och fortsätta under dagen, när vi skulle köra ner till Ystad, och givetvis skulle den vara som värst just där vi skulle köra.
Jag sade hela tiden till Mia att det inte var någon fara, blev det inställt så blev det och det var inte så mycket vi kunde göra åt saken.
Men inne i mitt söta huvud ringde panikens klockor. Vad fan? Blir det inställt så river jag personligen hela Ystad Sandskog i besvikelse...

Men dagen kom och det såg inte så farligt ut. Så vi körde. Under hela resan kände jag mig som killen i det franska socialrealistiska dramat La Haine från 1995 (Se den, den är fantastisk fast den inte handlar om whisky) som faller ned för ett höghus och hela tiden upprepar för sig själv "hittills har allt gått bra..."

Och så kom vi fram! Helskinnade och efter att bara ha sett en endaste liten olycka på vägen. I receptionen (fantastiskt bemötande för övrigt, mer deskpersonal av den kalibern och gladare människor världen över.) fick vi reda på att smakningen skulle bli av samt att våra betalningar fans registrerade precis som de skulle. Friktionsfritt med andra ord och nu var det bara allt annat som kunde gå åt helvete och göra vår mitt i veckan-helg till ett fiasko.

I takt med att tiden gick började jag så smått tro att fiaskot skulle utebli: Den vackra omgivningen, kontrasten mellan kylan, snön, det piskande havet utanför och värmen och den behagliga inredningen inomhus (när jag besöker hotell och restaurangdelen av Ystad Saltsjöbad får jag ibland kämpa  för att inte tro att jag är Hercule Poirot som ska lösa en mordgåta på ett litet badhotell i Hastings 1935) är en fantastisk början på vilket evenemang som helst.

Sedan gick kvällen "från klarhet till klarhet", med allt från välkomsttal av suveräne VD´n Anders Nilsson och en av Sveriges största whiskyauktoriteter Mikael Lundén, till upptäckten att de sex utlovade whiskysorterna vi skulle prova i själva verket var åtta och dessutom av högre kvalitet än vi någonsin vågat tro. Whiskyn förtjänar naturligtvis sitt eget inlägg. Det kommer efter det här.

Dessutom var Richard Paterson på plats. När han väl satte igång med att hålla låda visste jag att det skulle bli en fantastisk kväll.
Han startade med en anekdot från sin bok "Goodness Nose" (om hur det gick till när han först började lära känna den ädla drycken whisky som åttaåring och fick en smäll i bakhuvudet av sin pappa för att han inte tog det på allvar) och fortsatte via en liten historielektion i whisky, till hur man korrekt tittar, doftar och smakar på whisky, till små masterclasses i bland annat Jura och Dalmore whisky.

Jag ska inte fördjupa mig allt för mycket, eftersom ni som läser detta får skylla er själva som inte var där. Bättre lycka under 2014.
Men jag kan säga så mycket som att efter att ha lyssnat på honom i tio minuter var jag så lycklig att jag inte ens hade blivit besviken om han hade avslutat evenemanget där och då. Det var nämligen, för mig redan skyhögt över förväntan.

En liten intim middag därefter gjorde ju knappast saken sämre. Att både mat och dryck höll toppklass gjorde det ännu bättre. Stimulerande middagssälsskap gjorde det hela ännu bättre. Underbart brokig skara vid middagsbordet, med passion (för de flesta) och nyfikenhet (för alla) för whisky, som gemensam nämnare.

Därefter ett besök i baren tillsammans med middagsdeltagarna. Fantastiskt att få sitta och småsnacka med människor som kan så enormt mycket och har en så stor passion för whisky. Får mig att känna mig som en riktig amatör, men får mig även att känna lycka över att ha så mycket kvar att lära.

För vissa saker är roliga att lära sig!

Jag visste redan när jag gick och lade mig på kvällen att vår lilla resa var en gigantisk succé och att jag skulle vårda minnet av den ömt i mitt kvartssamiska hjärta i resten av mitt liv, även om vi hade blivit väckta klockan fem nästa morgon, med en trumpetrevelj, en pungspark och en panerad disktrasa till frukost.

Men nu har jag ju besökt Ystad Saltsjöbad förr, så jag visste vad som väntade: En fantastisk frukost i vacker miljö, ett överdrivet intag av Ägg Benedict från min sida (tre stycken, jag är både stolt och äcklad), och en härlig dag av avkoppling tillsammans med mitt hjärtas dam på en lugn, lyxig spaavdelning.

Ystad Saltsjöbad, Interbrands och Richard Paterson och Mia,  tack för en fantastisk upplevelse! Om jag inte för en retoaktiv infarkt av Ägg Benedict frossan hoppas jag på denna kombo igen. Snart som fan.

För övrigt ämnar jag hädanefter avsluta så många meningar som möjligt med frasen "precis som när jag stängde baren i Ystad med Richard Paterson"

Ystad Saltsjöbads New Haven- inspirerade kurortsstuk får folk att bete sig ovanligt civiliserat och kultiverat. På ett ställe med sämre atmosfär hade Mia gjort dessa moves med foppatofflor på och en snus under läppen.

Två garantier för succe: En extravagant whiskyblenderlegend och en   VD som funnit den perfekta balansen mellan stora gester och blygsam, personlig aproach.

Just när det kändes som en helt fulländad whiskysmakning kom en snubbe in och spelade säckpipa. Och  så blev smakningen fulländad.

Det finns inget dåligt väder, bara bättre och sämre platser att spendera en ledig onsdag. YSB får nog räknas till en av de bättre...

Vart ska man tänka över gårdagens strapatser om inte i en varm utomhuspool?

En sak vågar jag nästan lova: Om någon lärare hade kunnat fängsla mig som Richard Paterson gjorde hade jag  varit hjärnkirurg idag. Eller astronaut. Eller Masterblender...

Er man i Ystad

Efter att ha lurat den hotande sydskånska snöstormen har vi tagit oss helskinnade till Ystad Saltsjöbad. Om två timmar är det dags för middag och whiskyprovning med den legendariske whiskyblandaren Richard The Nose Paterson!

Om detta vill jag gärna uttrycka mig kultiverat men kan bara säga att jag är jävligt taggad! Fy fan vad kul det ska bli!

Räknar med att återkomma med träffsäkra analyser om prövade whiskies, men först väntar en morgondag fylld av spa, vila och en shitload of eggs benedict från YSB's finfina frukostbuffe.

Utomhuspoolen tror jag dock vi skippar då den ser lite väl sval ut

Ancnoc 12

Myten om den snåle skotten känner väl de flesta till. Nu är jag varken skotte eller socialantropolog, men jag har ändå, utifrån mina besök i Skottland, mina erfarenheter av skottar och mina djupt rotade fördomar fått för mig att det ligger en hel del sanning i det.
Och det tror jag att alla whiskyälskare ska vara glada för. Speciellt med tanke på hur många riktigt bra single malts man kan få tag på för en billig penning.

Imorgon beger jag och min kära oss ner till Ystad för att smaka god whisky, äta middag och kasta vördnadsfulla blickar på Richard Paterson, och av naturliga skäl har jag just nu svårt att tänka på annat.

Därför tänkte jag att jag skulle komma i stämning och värma upp lite inför morgondagen genom att dricka en liten dram.
Eftersom det nog blir rikligt med Paterson-whisky imorgon kändes det onödigt att smaka på sådant ikväll och därför föll valet istället på en budget-flarra: Ancnoc 12yo från Knockdhu Distillery, nära Aberdeen i nordöstra Skottland.

Och jävlar säger jag: det första ordet som slår mig är behaglig. Därefter lågmäld, eller möjligen finstämd. Drycken är mjuk och lätt, med en tydlig smak av malt, utan några speciella smakexplosioner och tricks.
Min sambo, som för övrigt är den perfekta whiskydrickaren i mina ögon, då hon saknar all slags pretentioner, skiter blankt i vilket märke eller hur häftigt och exklusivt det där, utan bara är intresserad av doften och smaken, tycker att den smakar som ett typiskt whiskydestilleri doftar (grödor och malt!) och jag är benägen att hålla med.
Därefter, och speciellt efter att whiskyn har fått stå och öppna upp sig, kommer en tydlig, men inte överdriven ton av gröna äpplen in i bilden, i både doft och eftersmak.

Systembolaget beskriver den som "Nyanserad, elegant smak med fatkaraktär, inslag av persika, ljunghonung, apelsin, halm och örter". 
Av det fattar jag ingenting: Visst, den är ganska elegant, men jag kan inte riktigt hitta den där fatnyansen, saknar persikan, apelsinen och örterna. Halm kan jag möjligtvis hålla med om och ljunghonung vet jag inte ens vad fan det är. Men vad vet jag? Jag är bara en kille som känner äppelsmak.

Min enda invändning är att kombinationen av maltigheten och äpplena gör att den känns lite "spritig" i eftersmaken.

På det stora hela en väldigt trevlig upplevelse till ett suveränt pris. Varma rekommendationer.

Den här pavan gör ingen förnärmad. Den vill bara väl och är aldrig hård och ond, inte ens mot dem som förtjänar det.

Test med levande försöksperson

Igår fick hade jag fint främmande från ett annat län. Jojo ilade ner från Halmstad, med planen att vi skulle pröva lite whisky i all anspråkslöshet.

Så det gjorde vi.

Den första whiskyn, som inte ingick i smakningen, var en Glenfiddich 21, som jag hittade i skafferiet, där den stått bortglömd och surat alldeles för länge. Den drack vi till kaffet och det funkade ganska bra.
På flaskan står det att den har smak av vanilj, toffee och nytt läder. Jag vet inte vad jag ska säga om saken. Letade förgäves efter det nya lädret, men hittade ingenting.
Däremot tyckte jag att den innehöll en del frukt, vilket väl får anses ganska naturligt, eftersom den är slutlagrad på romfat.
Hursomhelst så är den inte så dum alls, och det känns lite synd att den stått bortglömd så länge. Men nu kommer jag ihåg den till nästa gång. Rund, söt och väldigt behaglig att dricka, även om jag kanske inte hade velat ge1049 spänn på systemet för den.

Men nu var det inte det vi skulle prata om! Det var nämligen vår dödsseriösa smakning det gällde. Tanken var ju att Jojo skull få pröva lite olika varianter för att vidga sina vyer och kanske upptäcka lite mer om sin personliga smak.

Så vi prövade fem sorter:

Whisky nr.1: För att peka på skillnader mellan blendeds och singles startade vi ut med att pröva Whyte&Mackay Special, som är en hygglig blend, i samma liga som Grants och Famous Grouse, även om den är lite bättre i mina ögon. Dock kan man inte gömma sig från det faktum att den har en ganska tun, intetsägande doft, inte smakar jättemycket och har en eftersmak som är lite...skarp?
Men på det stora hela en helt okej blend, som gör sig bättre med 50% soda eller lite Ginger Ale eller i en cocktail.

Whisky nr.2: För att den goda Jojo inte skulle bli förbannad över min bristande gästfrihet var jag tvungen att blixtsnabbt vandra vidare till en single malt av det snällare slaget. (Han gillade verkligen inte Whyte&Mackay).
Glengoyne 15, är arketypen för en snäll, behaglig whisky. Lätt, rund, aningen maltig och med en liten sherryfatsfinish är den precis lagom som snackewhisky, eller för någon som inte gillar allt för kraftiga smaker. Dock är sherryfinishen så diskret att jag inte ens lade märke till den, utan trodde att det var en mer klassiskt lagrad whisky. Tji fick jag.
Är du sugen på att ha en snäll rackare i skåpet, som du utan att skämmas kan servera för dina gäster så kostar den ca 500 kronor på systemet.

Whisky nr.3: Eller, som man kanske borde kalla den: Nu börjar det hända grejer whiskyn, var ingen mindre än Old Pulteney 21.
Förutom att den blev korad till årets whisky 2012 av Jim Murray, vill jag personligen kora den till "Whiskyn som fanimej har allt"
Det är en highland malt, men det kan man inte tro. Den är lagrad på både bourbon och sherryfat, men är ändå förbluffande kraftig. Salt, men inte lika salt sin tolvåriga lillebror. Sherryn och det faktum att den inte är kylfiltrerad, gör att den både blir rund, fyllig och lite torr. Dessutom tycker jag att man, bland all vanilj som släpps loss efter att den fått luftas ett tag, har en pytte, pytteliten aning av rök i eftersmaken.

För att vara Halmstadbo har Jojo förbluffande bra smak, visade han när han höjde på ögonbrynen och direkt korade Old Pulteney 21, till den nästa flaskan han ska köpa. Smart kille. Alla borde köpa den och har man inte lust att lägga 1300 spänn på systemet kan man med lite tur hitta den i en välsorterad taxfreebutik.

Whisky nr.4: Eller, som man kanske ska kalla den, stackaren som prövades efter kvällens vinnare Old Pulteney, var ingen mindre än min personliga älskling Dalmore King Alexander III. Tyvärr så visar det faktum att denna whisky kom som nr4 i smakningen, att jag är en jävla amatör.
Hade vi provat den direkt efter Glengoyne som jag hade tänkt från början, hade vi upplevt en oerhört komplex whisky, med en söt, behaglig doft som ständigt skiftar karaktär (vilket är rätt naturligt med en whisky som har bott i bourbon, sherry, portvins, madeira, marsala och rödvins-fat)
Vi hade även fått uppleva en fyllig, söt och lätt kryddad smak, med små delikata syrliga toner och en lite för kort eftersmak.
Det fick vi inte nu. Eftersom Old Pulteneys kraft fortfarande hängde kvar och stal showen.

Bättre lycka nästa gång för denna lyxwhisky. alltså.

Whisky nr.5: Om jag fattade ett riktigt beslut i denna smakning var det givetvis att avsluta med den här. Ardbeg Alligator är en specialvariant från peat-kungarna Ardbeg. De har eldat så hårt på fatens insida att träet spricker upp och får ett mönster som påminner om alligatorskinn. Smaksmässigt ger det en väldigt rökig, kryddig och bränd historia, som fick den gode Jojo att kippa efter andan och drömma sig tillbaks till någon av de snällare varianterna vi prövat tidigare.
Själv tycker mest det är häftigt hur den kan ha en så aggressivt rökig doft, för att sedan verka nästan mild när man smakar på den.
Fram tills man sväljer den, vill säga, för då exploderar den som en rökig handgranat under tungan och lämnar en stickande, rivande känsla i såväl mun, svalg som bröstkorg. En fantastisk whisky för kalla dagar och en värdig avslutning på smakningen.

Om jag ska döma efter hans ansiktsuttryck så rangordnar Jojo som följer:

1.Old Pulteney 21
2.Dalmore King Alexander
3.Glengoyne 15
4Whyte&Mackay Special
5.Ardbeg Alligator

Och själv säger jag (inte skrivet i sten, men som det kändes igår)

1.Old Pulteney 21
2.Ardbeg Alligator
3.Dalmore King Alexander
4.Glengoyne 15
5.Whyte&Mackay Special

Sedan rundade vi av kvällen på stans bästa whiskybar/after work helvetet, där vi fick var sin övermättande Erdinger Weissbier och jag fick en sauterneslagrad Ardbeg Galileo och min kumpan fick en Mackmyra Special 05, innan han insåg att det var en kvart kvar tills kvällens sista tåg mot Halland körde och så var whiskysagan slut.

För den här gången

Bloggen är inte död

Det bara luktar så, fram tills på måndag när jag kommer hem från jobb

Kanske inte rätt säsong, men

Som säljare av alkoholhaltiga drycker finner jag mig ibland i hård kamp mellan två identiteter: Säljaren som gärna vill sälja och dessutom förstår precis vad det är kunden försöker säga och den moderne mannen som vet att könsbaserade fördomar, precis som alla andra fördomar, är hopplöst förlegade och bör utrotas.

Jag talar om begreppet damdricka. Många gånger händer det att jag beskriver innehållet i en flaska för kunden, varpå hen utbrister: Ah, ett damvin!

Nej, inte ett damvin. Men ja, jag förstår vad du menar. Den gamla fördomen om att damer, kvinnor, flickor, töser, kvinnor, brudar och kärringar gillar milda, lätta smaker. Läskande viner som bara slinker ner, eller en mjuk, elegant whisky som smeker gommen, medan de kraftiga, komplexa smakerna förbehålls män, eftersom testosteron är en förutsättning för att kunna, inte bara uthärda, men dessutom njuta, av dessa tanniner, garvsyra, peat, eller vad det nu kan handla om.

Detta är, om ni inte redan hade listat ut det, ren och skär bullshit.

Med detta sagt vill jag gärna presentera ett underbart vin. En Pinot Noir från Kalifornien, med det, vid slarvigt uttal, olyckliga namnet Fog Head.
Vill du ha ett lätt, läskande vin, välj en Pinot Noir. Det är inte en åsikt. Det är sanning. Vill du dessutom ha ett riktigt gott vin, som inte bara är läskande, milt och lätt, men även bjuder på en smakupplevelse och garanterat får dig att drömma om stekande sol, svala linnebrallor och tuffa solbrillor, utan att ruinera dig, välj den här!

Fog Head Pinot Noir, från Monterrey i Kalifornien är ett anspråkslöst, lätt, saftigt och väldigt svalkande rödvin som är perfekt för en kväll på stranden, balkongen eller parken. Den mår inte dåligt av matsällskap, men det bästa är nog ändå att dricka den som den är, eller till något väldigt lätt.

När jag var ute med min kompis häromkvällen hade min sambo besök av några tjejkompisar. Naturligtvis ställde jag fram en flaska Fog Head åt dem, INTE för att det är ett fruntimmersvin, utan för att jag är en gullig kille.


Naturligtvis borde jag ha tagit en bild av den fulla flaskan för att få med den otroliga, ljusröda, nästan rosa färgen på detta vin. Men, vad kan jag säga...annat än att den är försvinnande god och att jag inte var snabb nog.

Finnes icke på systemet, men du kan finna denna raring för blott 155 dkk hos Kjaer Sommerfeldt i Köpenhamn

Eftersom innehållet i en flaska Fog Head försvinner snabbare än magnus Ugglas löning får ni föreställa er den här, full av ljust röd vätska, som smakar väldigt, väldigt bra.

En skarp deckare

Eller skulle man kanske säga även en blind höna kan finna ett korn?

Jag höll på att göra mig lustig över deckarförfattare som sprider fåniga dryckesnjutartips omkring sig.
En av dessa syndare heter Peter Robinson.
Han skriver böcker om den präktige, principfaste och skitirriterande överkommissarie Banks.

Banks gillar opera på högsta volym. Banks tar sig gärna en Laphroaig eftersom det tycks vara det som tänkande män gör.
Banks njuter av Amarone, bara sådär. Faktum är att Banks gillar "vin från Amarone" och det vet jag inte ens vad det är, jag trodde Amarone var en vintyp och inte ett distrikt.

Och, det här är ändå det sjukaste: I boken som jag just läste ut blev Banks lämnad av sin fru, samtidigt som andra problem tornade upp sig på horisonten. Hur han löste detta? Han, och nu citerar jag den svenska översättningen ordagrant: "Sedan gjorde han vad alla riktiga män hade gjort i hans situation. Han satte på Mozarts requiem på så hög volym som han stod ut med och söp sig redlös." På Laphroaig, för övrigt.

Nu kan det ju förstås vara så att författaren ironiserar vildsint, men jag. Tror. Faktiskt. Inte. Det.

Herrejävlar.

Men det var inte dit jag ville komma. Det är nämligen så att i en bok dör Banks snobbige bror. Trots att de inte riktigt tyckte om varann så tynger dödsfallet Banks svårmodiga hjärta så till den milda grad att inte ens cosi fan tutte och Laphroaig hjälper.

Jag kommer inte ihåg hur mysteriet nystas upp, men jag kommer ihåg att Banks gör det enda rätta: lägger beslag på brorsans Porsche och hans vinsamling.

Anledningen till att jag minns detta? Samlingen innehåller inte bara smartassviner som Amarone och Barolo, utan även Peter Lehmanns Eight Songs Shiraz.

Och det, mina vänner är fina grejer från ett spännande vinhus.
Lehmann, från Barossa Valley i Australien producerar en mängd riktigt bra, fräscha, hyfsat lätta viner, primärt Shiraz.
De flesta av dem kan du (och bör, om du kan slita dig från Amarone) hugga för en hyfsat billig penning på systemet.

Vill du inte ha Lehmannvin för en billig penning, utan anser dig lite för fiiin, så ska du jäkta iväg och köpa kronjuvelen. Eight Songs. Till dig själv, eller till mig.

För den är så god! Ganska mjuk i smaken, men med mycket karaktär och smak av mörka bär, choklad och plommon.

Tyvärr så tycks den inte finnas på Systembolaget, men den går åtminstone att köpa i vissa välsorterade vinbutiker, t ex den magiska vinhandlaren och distributören Kjaer Sommerfeldt till det ynkliga priset 289 dkk.

Om du hamnar i denna underbara butik ska du för övrigt inte hasta ut, då de har ett fantastiskt sortiment, underbar miljö och serveringsmöjligheter, där du kan pröva otroliga viner till rimliga priser.

Port Ellen bara för Bishops

Jag har en del bekanta som är väldigt musikintresserade. När jag betraktar deras musikletarbeteende på tryggt avstånd kan det kännas som att de bara är nöjda när de får gräva i en vinylback på något konstigt loppis i New Jersey och hittar en skum soulplatta som bara tryckts i 32 ex, varav 29 av dem förstördes i en brand i studion, för övrigt orsakad av sångaren, som begravde sina bekymmer (ingen ville lyssna på hans musik) med sprit och knark och plötsligt fick för sig att han skulle göra som Lee Perry och starta en liten eldsvåda för att jaga ut onda andar ur studion.

Detta är givetvis både förståeligt och spännande. Men ibland glömmer de att Otis Redding också är bra, även om han är känd och populär.

Att vara dryckesintresserad är naturligtvis precis likadant. Det finns så mycket roliga saker där ute att det svårt att behärska sig ibland och inte bara pröva miniproduktioner av whiskies från utdöda destillerier som ingen känner till, för att man  får chansen.
Men det borde man nog göra ändå emellanåt. Tolvårig Glenkinchie är ju, oavsett vad min fästmö säger, både en bra whisky och en viktig del av whiskyhistorien.

Så när jag och min kompis Måns traskade ner till Bishops på Gustav igår, för att tjöta lite och fira min födelsedag var jag fast besluten att köpa mig en tvåa av en riktig klassiker, och ingenting fancy alls.

Men det blev inte riktigt så ändå.

Och här vill jag understryka att det faktiskt inte var mitt fel. Den stod ju bara där och såg åh så spännande ut. En tjugoåttaårig Port Ellen, destillerad 1982 och buteljerad endast för Bishop´s Arms. Ja, vad fan hade ni själva gjort?

Port Ellen är ett legendariskt, nedlagt destilleri och lite av en helig graal för whiskynördar. Islaydestilleriet stängde för gott 1983 och den whiskyn som finns kvar blir allt mer svår att få tag på, vilket driver upp priserna och, naturligtvis, samlare och nördars omåttliga lust att äga så många flaskor som möjligt.

Så den var jag ju tvungen att prova! Baren hade flera varianter, bland annat från Douglas Laings Old Malt Cask, som i mitt tycke brukar ha fantastiska buteljeringar, men om Bishop´s nu har sin egen får man väl offra sig och pröva den.

Alkoholprocenten ligger på dryga 63%, så det enda vettiga vore nog att vattna den likt en lysten Steffo T, men jag är svag för att prova drickan i dess ursprungsform, så jag lät bli.
När näsan och gommen väl hade vant sig vid alkoholhalten var mitt första intryck att den var väldigt snäll. Jag vet att den är gammal och att gammal whisky ofta tappar i kraft, det de vinner i karaktär. Men nu snackar vi ju om en legendarisk whisky, som för många är själva definitionen av peat.
Och visst fanns den där, torven, röken och den där förnimmelsen av tjärat båtdäck som självutnämnda livsnjutarkungar gärna talar om.
Men snäll var den. Trots att det inte går att ta miste på att det är en kraftig, rökig whisky så kändes den väldigt varsam och len, dock med en väldigt torr kropp, som liksom hängde sig fast i gommen och gjorde eftersmaken extremt lång.

Och njutbar.

Det kanske bryter mot sed, kutym och sunt förnuft, men eftersom jag inte recenserar whisky professionellt och inte har vett att dela upp mina intryck i färg, doft, smak och eftersmak kan jag bara säga så här:

Den var skitgod! Jag fick desvärre det sista som var kvar i flaskan, men det är möjligt att de har fler undanstoppade. Prova den!

För övrigt var den blek, precis som en islaywhisky bör vara om ingen har mixtrat med den. Hade en doft som kändes nästan...tam...och en lätt, elegant smak som kulminerade med kraftig rök och tjära i eftersmaken.

Oh so pro

Vaknade imorse och kände mig ganska cool. Efter att ha skummat runt lite i svenska facktidningar, bloggar och så vidare ansåg jag mig vara ganska duktig på att skriva, och dessutom ha en alldeles förträfflig smak.

Men så hittade jag en sjukt bra svensk whiskyblogg som gjorde mig tacksam. Inte bara för att den är väldigt inspirerande att läsa, utan även för att jag klart och tydligt skrivit att min blogg inte är en whiskyblogg.

För hade det här varit en whiskyblogg hade jag nog behövt fräscha upp den en hel del för att slippa skämmas.

Har du lite tid över och vill ha lite rolig och informativ läsning, så skynda dig in på denna sida

Ont i magen

Alltså,

Jag har det inte hemma, men om jag bara hade...

Har du någonsin ätit en jätteportion med flottig Nasi Goreng och blivit så mätt att du bara vill spy, eller sova, eller bägge två samtidigt?
När den feta rismassan lägger sig som en kompakt, salt tegelsten strax under naveln och du helst av allt vill fly från dig själv, eller gå på detox.
Då finns det bara en sak som hjälper.

Den italienska digestif-medicinen Fernet Branca.

Jag lägger inte upp någon länk för det spelar ingen roll vad den kostar. Ha en flaska hemma, eller spara lite mat till nästa dag om portionen är för stor.

Jag lider.

Och de är min bristande framförhållning som bär skulden. Inte det kulinariska omdömet.

Birthday Dram

Jag sitter på ett tåg mellan Kristianstad och Malmö.
Det är snöslask utanför och jag lyssnar på Pink Floyd. Det får man göra som trettioplussare.

Bredvid mig sitter en vd- typ och kollar fotbollskanalen Europa på sin laptop. Folk tittar snett på honom, möjligen för att han har ljudet igång på datorn.

Mig stör han inte, dels för att jag unnar honom lite lättviktig underhållning efter en jäktig dag av paperpushing och räkbaguetter, dels för att jag har annat att tänka på.

Jag tänker nämligen på sprit.

Nu har jag precis lämnat min son hos hans mamma och med en femåring i huset tycker jag gott man kan låta bli sprit och göra andra saker, såsom att leka star wars, brottas, hänga på lekplatser och mysa.

Men nu har femåringen lämnat huset fram till fredag.

Och dessutom fyller jag år idag.

Så efter att tåget tuffat färdigt och Pimk Floyd tagit paus i sitt solo-onanerande vill jag nog ha en liten whisky. Jag vet bara inte vad. Nästan så jag önskar att det fanns en inspirerande whiskyblogg där jag kunde få tips.

Men antagligen blir det den här:

Dalmore King Alexander III

Den enda single malt whiskyn i världen som har sex olika sorters fatfinish(eller egentligen fler...)
Utöver bourbonfat har denna vätska lagrats på tre slags sherryfat, portvinsfat, madeirafat, marsalavinsfat och rödvinsfat.

Första gången jag smakade denna häxbrygd var på ett besök hos Dalmore, en dryg halvtimma från Inverness. Den fantastiska destilleriambassadören, vi kan kalla henne för Shauna eftersom det är hennes namn, presenterade whiskyn och jag minns att jag tänkte : nä fy för satan vad äckligt det låter!

Det säger väl egentligen sig själv: jag hade en gång en chef som gillade att pröva Goa kombinationer i restaurangköket. Ofta blev det lyckat, men ibland gick det inte så bra, t ex kombinationen bearnaissås och vaniljglass (kemisk omöjlighet, då såsen kapslade in glassen, som en tjock, stel hinna av fett)

Lite så tänkte jag om King Alexander. Man kan bara inte kombinera så många typer av fat och ändå behålla en röd tråd, eller ens en god smak.

Efter att ha doftat på den började jag så smått ändra uppfattning, och efter att ha smakat var jag helt såld.

Den röda tråden, och det som gör den till en ärke-Dalmore, är sherryn, och den är där massor av: dov, len, kryddig smak, fint kompletterad av den mjuka, runda känslan bourbonfaten ger.
Madeirafaten bidrar med en mörk sötma, portvinsfaten ger en fruktig smak av torkad frukt och mörka bär, kompletterad av frisk syrlighet från marsala och rödvinsfaten.

Om man ger denna lyxiga, krämiga whisky den uppmärksamhet den förtjänar, tar sig tid att sniffa på den en lång stund, för att sedan smaka, alltså verkligen smaka på den, är den helt makalös.

MEN drick inte en dubbel, för då blir det för mycket, nästan kväljande, eftersom den är ganska tjock och fyllig. Njut hellre länge av en liten en. Men njut ordentligt.

Japp jag tror det blir en sådan jag tar ikväll

Efter att Konung Alex flyttat in hos mig fick han trona på hedersplatsen, eller spritfotarbänken, ett tag. 

One of these days

Jag har en skatt ståendes i skafferiet!

Den brittiske/irländske äventyraren Ernest Shackleton gjorde tre resor till Sydpolen. Alltså inte till Katowice eller någon annan stad nära den tjeckiska, slovakiska eller ukrainska gränsen, utan Antarktis, ni vet det där svinkalla stället där pingvinerna bor?

Mest känd blev Shackleton för sin tredje resa, som innehöll så många dramatiska händelser att det vore synd om en stackars groggbloggare skulle försöka beskriva det för er... Googla det själv, hitta material, läs och ryyyyys.

Orkar du inte googla kan du ju bara glida in på länken här, eller för den delen här dårå
Det är ändå inte den resan vi ska tala om nu:

Under den första expeditionen 1908, som slutade med att Shackleton, i fruktan för sina medhjälpares liv (de hade inte tillräckligt bra utrustning, nog med mat etc för att klara sig hela vägen fram till själva sydpolen utan var tvungna att vända tillbaka hem när de var dryga femton mil från sin destination.) Fattade Shackleton ett stort och viktigt beslut, som påverkar whiskyentusiaster än idag.

Faktum är att han fattade beslutet redan innan avfärd: Han beställde 46 lådor med Mackinlays Rare Old Highland Malt. Det faktum att han beställde skotsk whisky är det faktum som gör att jag titulerar honom brittisk äventyrare trots att han föddes på Irland.
Där hade historien antagligen slutat om det inte vore för fyndet som gjordes år 2007, under golvet i Sir Ernests rum i expeditionsstugan.

The New Zealand Antarctis heritage Trust, en fond som äger, utforskar och framför allt bevarar det som finns på Shackletons expeditionsplats, skulle fixa restaurera golvet i expeditionsstugan (Stugan är, om än restaurerad och fixad, fortfarande bevarad i sin ursprungliga form, som ett väldigt svåråtkomligt museiprojekt)

Under golvbrädorna i Shackletons rum hittade de icke mindre än tre lådor med denna annars utdöda whisky, från Glen Mhor destilleriet i Inverness i de skotska högländerna.

Här hade historien kunnat sluta som en ganska cool och okänd anekdot. Saker som hittas på Antarktis får nämligen inte flyttas därifrån, om det inte sker i bevarande eller vetenskapligt syfte.

Jag ska inte gå in på detaljer, för jag vet att ni hellre dricker än läser, men detta är den grovt förkortade versionen på vad som hände:

Richard "The Nose" Paterson, den legendariska masterblendern från Whyte&Mackay fick, efter en lång byråkratisk process, massor av tid för konservering, otaliga åtgärder för att säkerställa whiskyns välbefinnande, samt löften från Whyte&Mackay om att utföra detta som ett historiskt, vetenskapligt projekt och inget annat, lägga vantarna, eller snarare näsan, på tre flaskor!

Efter mer än hundra år på bortaplan var flaskorna nu hemma i Skottland igen. Richard Paterson och hans team satte igång en process för att, på teknisk och kemisk väg, samt genom att dofta och smaka, lista ut hur whiskyn var gjord och därefter återskapa den, producera den och sälja den i väldigt begränsad skala.

Det är ett sjukt ambitiöst projekt. Allt, från flaska, till etikett och kork är en reproduktion av originalet. Till exempel hörde jag av en vis man från Whyte&Mackay att de var tvungna att hyra en glasfabrik och stänga av alla säkerhetsanordningar för att kunna få den rätta "vågiga" strukturen på flaskan.
Det enda som är höjt i dunkel är: Smaken...

Men om Richard Paterson säger att den smakar som Mackinlays gjorde, då tror jag honom.

Nu till problemet: Sedan jag först hörde om denna superspännande whisky har jag varit grymt sugen på den. Mitt problem är att jag bara har smakat den en gång, på den underbara whiskybaren Highlander Inn i Craigellachie i Skottland och då var jag inte så jävla imponerad. Men jag har bara en magkänsla som säger mig att jag inte smakade tillräckligt noga på den.

En vacker dag ska jag korka upp den och då ska jag smaka på den lika noga som "The Nose" gjorde. Frågan är bara när. Och med vem.

Är det någon som har några bra förslag, eller kanske rent av vill vara med och pröva?

Den är lite sunkig, ja. Musiken är lite skev, ja. Maten är kanske...i fas med musiken. Men jag kan inte komma på ett ställe i världen där jag hellre dricker whisky. Underbar atmosfär, och sinnessjukt sortiment. Väl mött på Highlander Inn.

Det är INTE flarran till höger som har skrivit brevet. Däremot är det skönheten till vänster som omtalas. 

Annars får jag väl fråga Mr Paterson den nittonde mars, när vi dinerar tillsammans i Ystad.

Braunstein

Moderna tider!

Fördelen med att vara en pionjär är att den nyskapande aspekten ofta hjälper till att maskera andra brister.

Om Neil Armstrong och Buzz Aldrin till exempel tillhört den femtionde generationen månfarare hade folk säkert klagat på allt möjligt:

Varför rör de sig så klumpigt, varför har de inte byggt ett torp på månen ännu och varför kan de inga spännande konster?

På samma sätt är det med whisky. Nu tar jag Mackmyra som ett exempel, även om Mackmyra faktisk kan göra riktigt bra whisky.
Men när de slog igenom, så var det största kriteriet för succe att de var svenska, inte att whiskyn var suverän.

Så är det inte längre. Nu görs det whisky på alla möjliga märkliga ställen, från Indien och japan, till Tyskland, Norge och Sverige. Så vill man vara konkurrenskraftig gäller det att man vet vad man sysslar med.

Och det gör Braunstein, från danska Köge. Två bröder med en äkta passion för whisky och kvalitetsöl. De släpper konstant nya spännande whiskyvarianter och jag har hittills inte stött på en enda som jag inte tyckt om, av olika orsaker.

Det roliga med Braunstein är att de verkar göra lite vad de har lust med, whiskymässigt. Den ena varianten kan vara rund och mjuk i smaken och nästa kan vara rökig och rivig.

En av mina favoriter heter 12:2 och är en rökig whisky lagrad på ex sherry fat. Rökig whisky och sherryfat låter kanske lite halväckligt för puritanerna, men jag tycker att det är den ultimata kombinationen. En whisky som har mycket kraft och en härlig, rivande, rökig smak, men samtidigt får den mjuka, varsamma touchen som ett sherryfat ger.

Lite rökig, lite kraftig, men rund, mjuk och dov, samtidigt som den har en härlig, torr finish. Denna whisky är gissningsvis sju år gammal och har spenderat hela  livet i dessa sherryfat, vilket gör att den inte blir så inställsam som en mildare whisky som bara slutlagrats på sherryfaten.

Detta är en helt suverän whisky, som visserligen är lite dyr, men då ska man tänka på att den görs i väldigt begränsad upplaga och dessutom är numrerad, med handskriven etikett. 999 kronor för en halvliter, OM du kan få fatt i den. Skynda dig att beställa den hos världens mest tillmötesgående boozebutik